Fler Nobelpris till Sverige? Inför meritokrati!

I DN debatt framlade nyligen nio tungviktare inom svensk forskning och tillika ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademin sitt recept på hur Sverige kan få fler Nobelpris framöver (debattartikel). Det mesta av det de säger är vettigt, men med tanke på den roll flera av dem haft för att bidra till att forskningsläget i Sverige ser ut som det gör är det skrattretande när de kommer med uttalanden som ”motverka intellektuell inavel” och ”det är inte minst viktigt att satsa på unga forskare med nya djärva idéer”. Det visar på ett stort mått av insiktslöshet.

På många institutioner vid våra universitet och högskolor kan man följa successionsordningen (finns det någon där man inte kan det?). Den gamle, ofta avlidne, manliga professorns doktorander är idag en professor nära pensionsåldern. I dennes närhet och under dennes beskydd arbetar en medelålders forskare som i sin tur har en favoritdoktorand som utsetts till nästa efterträdare. Ibland är så många som fyra generationers forskare samtidigt verksamma inom det prioriterade forskningsområdet. Gången brukar vara att en silverrygg (etablerad professor med makt) utser sin efterträdare och ser till att denna person får tjänst vid institutionen. Ibland efter att ha lobbat för ett visst ämne för tjänst från VR eller en viss person för tjänst från KVA fram till för något år sedan då dessa tjänster togs bort. Visserligen förekommer det att kvinnor väljs ut, men det är betydligt oftare frågan om män.  

Om man studerar hur ofta en ”utlyst” högre tjänst vid våra universitet och högskolor tillsätts av en intern kandidat finner man att det är osannolikt ofta. Alldeles för ofta för att det skulle vara meriterna som styr och ju äldre universitet desto mer inavel i rekryteringen av den enkla anledningen att våra nyare universitet och högskolor ännu inte kan uppvisa flera generationers forskare. Som det är nu är tjänsteutlysningar ofta ett spel för gallerierna där man lurar sökande att det skulle finnas en tjänst och även ett slöseri med tid för de sakkunniga som ska granska kandidaterna.

Systemet bygger på ömsesidigt utbyte. De utvalda, oftast yngre män, curlas fram och får tillgång till resurser och möjlighet andra i deras generation enbart kan drömma om. I gengäld får silverryggarna bekräftelse genom att deras forskning kommer att överleva dem själva och, icke att förringa, det genererar dem en plats på sin institution efter det att de gått i pension. Tjänster och gentjänster.

I dagens forskningssystem straffas, snarare än belönas, unga forskare med djärva idéer. Nya och djärva idéer kräver tid för att ge avkastning, men det tas inte med i ekvationen när anslag ska fördelas från exempelvis det statliga Vetenskapsrådet. Till detta har många av professorerna bakom artikeln dragit sitt strå till stacken. Sampublikationer med silverryggen som tagit sig an den yngre forskaren slår nästan alltid den mindre produktionen från den yngre oberoende forskaren när medel ska fördelas. För att inte tala om den interdisciplinära forskning som man gärna med rätta vill föra fram då det är mer troligt att den leder till genombrott än den strikt monodisciplinära – den finansieras i princip aldrig. Och så måste det förbli om man ska se till att silverryggarnas egen forskning lever vidare och deras kronprinsar får medel att bedriva den. Det märkliga är att fler yngre forskare som också är kvinnor än de som är män verkar ha gått på att det skulle vara självständighet, nytänkande, långsiktighet och interdisciplinär forskning man ska uppvisa för att nå framgång som forskare i Sverige. Kan det vara så att männen tipsats redan som doktorander om vad det är som egentligen räknas? Eller att kvinnorna är naiva och vill visa sig duktiga?

Att många forskare är internrekryterade betyder inte att de är dåliga forskare och visst finns det en ekonomisk poäng med att den infrastruktur som finns på våra universitet och högskolor återanvänds av flera generationer forskare. Problemet är bara att återanvändning av idéer sannolikt inte kommer att generera några Nobelpris. Det viktigaste steget Sverige kan ta för att skapa förutsättningarna för fler Nobelpris är att övergå från nepotism till meritokrati. Som en bonus kommer man då att få en mer jämställd forskarkår. För att nå dithän måste makten över vilka som får bedriva forskning i Sverige tas ifrån såväl klåfingriga politiker som silverryggar. Det är på tiden att Sverige som en av de sista ledande forskningsnationerna inför ett system för tilldelning av forskningsmedel fritt från styrning av inhemska forskare. 

Curlandet av män inom akademin

I ett chatt med karriärcoachen Nina Jansdotter diskuterades det relativt nya fenomenet att många yngre behöver curlas på jobbet (chattutdrag). Inom akademin har curling av unga män pågått betydligt längre än begreppet använts för att beskriva ett tvivelaktigt föräldraskap. Många män inom akademin behöver curlas för att kunna ta sig framåt i karriären då de ofta omges av betydligt mer kompetenta kvinnor. Två exempel på hur curlingen kan gå till beskrivs nedan. Händelserna inträffade på ett av Sveriges största lärosäten, men liknande händelser sker tyvärr runt om i vårt rike.

Den unga framgångsrika forskaren som också var kvinna hade skrivit en vetenskaplig artikel som var redo att skickas in för publicering. Hennes manliga äldre chef och tillika professor ansåg att det var av vikt att hans utsedde kronprins utökade sin publikationslista. Därför tog han utan att ens nämna det för kvinnan bort hennes namn från artikeln, där hon var seniorförfattare, och satte dit kronprinsens trots att kronprinsen inte hade haft något med studien att göra. Kvinnan tog upp övertrampet med sin prefekt, en äldre professor och tillika man, som sedermera blev dekan för fakulteten. Hans svar blev att han inte la sig i författarskap i de olika forskargrupperna. Ytterligare ett övertramp och ett inte ovanligt sätt att tillämpa ledarskap inom akademin. Det är nämligen många seniora akademiker som har misstolkat begreppet ”akademisk frihet”* till att betyda att man får göra som man vill mot vem man vill.

Att man kommer undan med att göra som man vill brukar personalavdelningarna se till i de få fall personen som är utsatt för övertramp av både sin närmaste chef och prefekt har civilkurage och styrka nog att ta ärendet vidare. En av de viktigaste funktionerna hos personalavdelningen är nämligen att tysta internkritik genom att sopa händelser under mattan och de är helt underställda lärosätenas ledningar. Därmed står de på den starkares sida så låt er inte luras av att de ger sken av att lyssna och förstå. Står på den starkares sida gör också fackföreningarna vilket kan te sig märkligt, men vid skärskådning är det inte så svårt att se den bakomliggande logiken. De starkare tenderar att ha fasta tjänster och utgör därmed en säkrare medlemsgrupp än de som utsatts för övertramp för den senare gruppen har ofta osannolika, otrygga anställningsformer. Samma logik praktiseras för övrigt vid löneförhandlingar skötta av fackföreningar. Medlemmar som ska sluta för att deras kontrakt löper ut förhandlas det inte för till förmån för dem som har fasta anställningar. För kollektivets bästa argumenterar man. Och så undrar fackföreningarna varför de har så svårt att locka gruppen visstidsanställda.

Meritförteckningen hos en av institutionens kronprinsar var litet tunn. Hos den testosteronstinna institutionsledningen beslutades att han skulle bli biträdande handledare för ett par doktorander i ett steg att förbättra den. Kruxet var bara att han inte var kompetent att handleda doktoranderna. Och huvudhandledaren, en äldre professor och tillika man, hade inte tid med mycket mer för doktorander än det tog att skriva upp att han handlett dem i sin meritförteckning. In kallas en av många de skickliga docentkompetenta forskare vars enda negativa egenskap var att de var kvinnor och institutionen därmed inte valt att stödja. Hon fick göra jobbet, medan kronprinsen fick ta åt sig äran. Att ens dryfta frågan med prefekten, för ovanlighetens skull en man i medelåldern, var otänkbart eftersom han låg bakom förslaget. Men varför göra jobbet kanske du invänder. Av lojalitet mot doktoranderna.

*Begreppet ”akademisk frihet” syftar på att forskare själva har rätt att välja inom vilket område de vill forska.

Bemötandet av kvinnor i karriären

På förmiddagen idag sände P1 ett potpurri av inslag från Annika Lantzs serie ”Sist med det senaste” från i våras (http://sverigesradio.se). Ett inslag belyste hur Sverker Olofsson i programmet ”Rakt på” behandlade framgångsrika män och kvinnor olika i sitt sätt att ställa frågor till dem. Hans gäster för dagen var Anders Borg och Viveca Steen. Trots att båda är föräldrar fokuserade frågorna till Viveca Steen på hur hon lyckas kombinera föräldrarollen med karriären, medan frågorna till Anders Borg handlade om ekonomi, världspolitik och miljö.

Vid en disputation vid ett av Sveriges mest välkända lärosäten i våras utspelade sig följande när betygskommittén sammanträdde*. Som så ofta är fallet var respondenten (den som försvarar sin avhandling) en ung kvinna och handledaren en äldre man. Betygskommittén var enig om att både avhandling och försvar höll en mycket hög klass och ställde till handledaren frågan om respondenten avsåg att fortsätta med forskning. Svaret blev häpnadsväckande: ”Jag hade hoppats det, men hon har andra planer. Hon vill bilda familj.” Att det i 2010-talets Sverige skulle ses som oförenligt med en forskarkarriär och familjeliv för en kvinna är inget annat än en katastrof för allt vad jämställdhetsarbete heter och uttalande har vitt gående konsekvenser.

Handledaren representerar den grupp forskare med makt att bestämma vilka andra som ska få forska. De beredningsgrupper som avgör vilka som får forskningsanslag från våra statliga institutioner som Formas och Vetenskapsrådet är nämligen fulla av just äldre män. Ofta med medioker forskningsframgång för de riktigt skickliga forskarna tenderar att inte ha tid med dylika uppdrag och vara mer hängivna forskning än maktpositioner. De statliga myndigheterna är på pappret mycket måna om att det ska råda jämställdhet och är bekymrade över att utredning efter utredning visar att män gynnas när det gäller tilldelning av medel från desamma. För att ingen ska missgynnas har man som en åtgärd bestämt att alla ska redovisa eventuella avbrott från forskningen i sina CVn och där är föräldraledighet det vanligaste avbrottet. Vad händer då när personer som handledaren ovan får den informationen i sin hand? Jo, kvinnorna blir utdömda för att de inte rimligtvis kan kombinera en forskarkarriär med familjeliv, dvs deras forskningsplaner och meriter blir av underordnad betydelse. Det leder till en systematisk nedvärdering av kvinnornas förmåga, må vara omedveten, men ack så reell. Därför är yttranden som ”Det är ett bra projekt, men hon kommer inte att klara av att fullfölja det” en typisk kommentar i den återkoppling som ges vid avslag av ansökan om forskningsmedel

Det är inte en slump att andelen kvinnor i den akademiska forskningen faller direkt efter doktorandtiden för det är då kvinnorna börjar utgöra ett hot mot den rådande strukturen. Eftersom de oftast är bättre forskare än de män som sitter tryggt på sina fasta tjänster. Bland doktorander dominerar inom de flesta ämnesområden idag kvinnorna för att handledarna, de manliga likväl som minoriteten kvinnliga, har insett att de är bättre kvalificerade för jobbet. Inte blir kvinnorna sämre för att det börjar bilda familj, vilket oftast inträffar efter doktorandtiden, men en ursäkt behövs för utrensningen och då används familjeskälet för att ignorera kvinnornas kompetens. Gubbmaffians bluff måste synas av våra myndigheter och politiker så att vi får till en ändring. Den stora utmaningen ligger i att samma sneda maktfördelning råder inom alla sektorer och det krävs en heroisk insats för att komma till slutsatsen att det system som gynnat en själv till en maktposition inte är meritokratiskt. Vilken makthavare är redo att ta den staffettpinnen?

* Efter en disputation träffas handledaren till doktoranden, opponenten (den person som har huvudansvaret för utfrågningen av doktoranden vid disputationen) samt betygskommittén (de sakkunniga forskare som ska bedöma avhandlingen och försvaret av densamma) för en diskussion.

Dags att lägga fåfängan åt sidan

I sista numret av tidskriften Forskning & Medicin utgiven av Vetenskapsrådet får landets dekaner för medicinska fakulteter, som förresten samtliga är män, komma till tals om strategier för att tillgodose kompetensförsörjningen inför stundande stora pensionsavgångar (intervjuer). Det finns en hel del utlåtande som tål att nagelfaras ur jämställdhetsperspektiv.

Dekanen för UU, Göran Magnusson, menar att det är av stor vikt att framgångsrika forskningsprogram inte försvinner och dekanen för KI, Jan Andersson, går så långt som att säga att ”I många fall kan yngre före detta medarbetare till den blivande pensionären axla ansvaret.” Det man med dessa uttalande säger är att den säkraste vägen att få en forskningstjänst i Sverige är att gå i en mäktig forskares (läs mans) fotspår och glöm allt vad självständighet, nytänkande och riskbenägna samt interdisciplinära projekt heter. Det är förvisso sant att publikationer med ens gamla mentor i realitet smäller högre än alla de ovan beskrivna på pappret högt eftertraktade egenskaperna, men oftast brukar man inte basunera ut denna sanning så det kanske kan ses som ett genombrott att fakulteternas högsta representanter tillstår att det är så det ligger till.

Det man de fakto gör att är att minimera graden av öppen konkurrens till tjänster och istället skräddarsy dem till sina interna kandidater. Det kan vem som helst som känner för att gå igenom statistik för tjänstetillsättning till våra universitet och högskolor snabbt konstatera och hur tjänstetillsättningen vanligtvis går till belystes i en insiktsfull artikel för ett par år sedan (debattartikel). Tyvärr har läget inte förbättrats sedan artikeln publicerades. Tvärtom. Med frihetsutredningen får lärosätena ännu större möjlighet att utöva nepotism i sin tjänstetillsättning och naturligtvis kommer man att dra nytta av läget. Det ger ju trots allt ett ypperligt tillfälle att kvotera in mediokra män istället för att rekrytera excellenta kvinnor för att upprätthålla den snedbalans som råder för de högre tjänsterna på våra lärosäten.

I majoriteten av fallen är de utvalda tronarvingarna yngre män. Kanske för att män tidigare än kvinnorna inser att det är vägen fram, att de får tipset av sina mentorer, att män är mer benägna än kvinnor att inte följa sina egna idéer utan ser forskningen mer som en karriär än ett kall eller helt enkelt för att män väljer män. Hur som helst har alla de, kvinnor som män, som inte har beskydd under en silverrygg (den interna benämningen på landets mäktiga äldre professorer av manligt kön) mycket liten chans till en karriär inom forskningen. Studenter som planerar att doktorera får t o m tipset att välja en silverrygg till handledare för att ha en chans att vara kvar. Så mycket för att vårt land är en meritokrati! Det är kontakter som gäller och det är i slutändan förkastligt för Sveriges konkurrenskraft. Det lärosäte som först inser det kommer snabbt att klättra i rankningslistorna och komma i nivå med länder som USA och Storbritannien där meriter i stor utsträckning styr rekryteringar. Det som händer när man har ett samhälle styrt av vänskapskorruption är att det blir svårt för kvinnor att nå höga positioner, invandrare att få relevanta jobb och ungdomar att ens komma in på arbetsmarknaden. Känns det igen?

Det dekanerna ger uttryck för är en fåfänga att den forskning som genomförs av vår åldrande, manliga professorskår är så fantastisk att den måste fortsätta. Inte så svårt att förstå eftersom de själva är representanter för denna kategori, men ett uppvaknande vore på sin plats. Det är ytterst få forskare som är av en kaliber som motiverar att de fortsätter i all oändlighet och de flesta når sin produktivitetstopp långt innan pensionsåldern uppnås. Mycket av den forskning som bedrivs är navelskådande och har aldrig fått någon större uppmärksamhet. Inget ont i det för diversitet behövs och man vet aldrig vilken kunskap som ska behövas i framtiden, men att stänga ute yngre forskare för att hålla de äldre om ryggen är inte en lyckad strategi att tillvarata kompetens. De äldre har haft sin forskarkarriär och det är dags för dem att lämna plats till alla de yngre, ofta är mycket kompetenta kvinnor, som under osäkra anställningsformer får möjlighet att utföra litet forskning mot administrativa och undervisningsuppdrag. Om de istället ges möjlighet att forska skulle forskningen på en välbehövlig injektion av nya inriktningar istället för bedrivas för att tillfredställa fåfängan hos äldre män.