Utbildningsminister Jan Björklund ger idag i en
debattartikel på DN information om den kommande forskningspropositionen
(Debattartikel). Han menar att Sverige inte får tillräcklig utdelning på de
medel man satsar på forskning och slår sig på bröstet för att Sverige skulle
vara ett av de länder som satsar mest på forskning. Det här är en sanning med
modifikation. När man anger hur mycket ”Sverige” satsar på forskning brukar man
ta med de summor företag verksamma i Sverige lägger ned på forskning och den är
en ansenlig del av den totala summan. Vidare har staten ett system för att
slussa runt pengar mellan olika departement. En icke försumbar del av de pengar
Utbildningsdepartementet lägger forskning tas igen av Näringsdepartementet i
form av de ockerhyror Akademiska Hus tar ut, bl a för att de är ålagda att gå
med vinst!
Det är mycket positivt att Jan Björklund har fått gehör för att det ska investeras mer pengar i forskning hos sina kollegor i regeringen, men det är också viktigt att dessa pengar används på ett klokt sätt. Vilket är då Jan Björklunds recept på att få ut mer av varje spenderad krona (hur nu det kan mätas)? Jo, det ska satsas på eliten, både hos de yngre och de etablerade, och på att få hit internationella toppforskare.
Det är mycket positivt att Jan Björklund har fått gehör för att det ska investeras mer pengar i forskning hos sina kollegor i regeringen, men det är också viktigt att dessa pengar används på ett klokt sätt. Vilket är då Jan Björklunds recept på att få ut mer av varje spenderad krona (hur nu det kan mätas)? Jo, det ska satsas på eliten, både hos de yngre och de etablerade, och på att få hit internationella toppforskare.
Att unga forskare har tuffa villkor är en fråga som stötts
och blötts i decennier utan att villkoren förbättras. Tjänstefrågan är inte
löst och man inför nu på sina håll ett system som i likhet med det utdömda
forskarassistentsystemet tillåter att forskare får ha tjänster i fyra år utan
att bli tillsvidareanställda. Varför ska forskare inte ha samma rätt till en
trygg anställning som andra yrkesgrupper? Ett visst mått av excellens har
uppnåtts av de som kommit så långt att de fått starta en egen forskningsgrupp.
Att de efter fyra år ställs inför någons godtycke och ofta får avsluta sin
forskarkarriär är ett resursslöseri utan dess like. Att kvinnor aktivt sorteras
ut vid detta steg visar statistik från flera av våra större lärosäten. Inte för att kvinnorna inte är kompetenta nog att fortsätta sina karriärer som forskare utan för att de är mer kompetenta än de män som har makten att avgöra deras öde. Här har
vi en viktig anledning till att Sverige inte presterar så bra som vi skulle
kunna göra som forskningsnation – majoriteten av den excellens som finns hos forskare med kvinnligt
kön tas inte tillvara till förmån för inkvotering och satsningar på mediokra
män. Det här gäller tyvärr inte bara forskningen utan är ett systemfel vi måste
komma tillrätta till för att stå oss i den globala konkurrensen.
Ett annat stort problem inom forskningen i Sverige är att
nytänkande och självständighet motarbetas. Det som premieras är att trampa på i
silverryggarnas (äldre forskare, företrädesvis av manligt kön) spår som
jasägare. Det är lågt i tak på de flesta (alla?) av våra lärosäten och individer
som vill driva organisationer framåt genom konstruktiv kritik tystas ned och avpolletteras.
Stagnerade och trångsynta organisationer är inte optimalt för världsledande
forskning. Och att trampa på i samma gamla spår är inte den mest troliga vägen
mot genombrytande upptäckter.
Den största satsningen vill Jan Björklund göra på att
få hit internationella toppforskare. Varför inte börja med att ge de invandrare
som redan är här en rimlig chans att lyckas som forskare? I likhet med
kvinnorna är de uteslutna från de nätverk där det avgörs vem som ska få forska
i vårt land och har därmed mycket svårt att ta sig fram även med utmärkta
meriter. Handplockning direkt till lärosätena luktar vänskapskorruption lång
väg. Självklart kommer de att väljas ut som arbetar med liknande
frågeställningar som den som ska välja ut dem eller är bekanta med desamma. Ska
vi våga oss på en gissning att ytterligare forskningsresurser kommer att
omfördelas från excellenta kvinnor till mediokra män med detta genidrag? Som
brukar bli utfallet när det är frågan om ”Excellenssatsningar" - se Hans excellens : om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer
Förslaget med mer långsiktig forskningsfinansiering är bra.
Den nuvarande finansieringen från statliga Vetenskapsrådet gynnar säker men
knappast revolutionerande forskning.
-->
I sitt sista förslag motsäger Jan Björklund sig själv. Om han vill behålla bredd kan han inte uppmana våra lärosäten att satsa på att profilera
forskningen. Och bredd behövs för vi vet inte idag vad som kan vara behövlig
kunskap imorgon. Och hur ska vi avgöra vad som är kvalitet? Många av de
upptäckter som lett till Nobelpris har först publicerats i tidskrifter som inte
rankas så högt. Är det den forskningen som ska väljas bort? Resursutredningen föreslog att andelen professorer av kvinnligt kön skulle tas som ett kvalitetsmått för fördelning av medel till våra universitet och lärosäten. Trots att de bara berörde en bråkdel av de totala medlen var förslaget för kontroversiellt för plockas upp av vår utbildningsminister.