En aktuell, statistisk redogörelse för jämställdheten inom akademin och relaterade områden är nedslående läsning:
Andelen professorer som också är kvinnor: 24% (SCB)
Andelen rektorer vid svenska universitet som svarar på ett upprop om jämställdhet: 20% (Rektorer)
Andelen medel från Wallenbergstiftelsen som går till kvinnor: 7% (Var är kvinnorna?)
Sannolikhet att en kvinna ska få sin ansökan till Cancerfonden beviljad jmf med en man: 0.67 (CF)
Andelen medel från Tillväxtverket som går till kvinnor: 10% (Vinnova)
Andelen patentansökningar från kvinnor: 6% (SR)
Privata stiftelser har en större frihet att bedriva sin verksamhet än statliga aktörer, men hur kan den skeva fördelningen från statliga aktörer rättfärdigas? Det kan den givetvis inte. Förklaringen till den ojämställda akademin ligger i att det inte är meriter och kompetens som är de avgörande faktorerna om vilka som får möjlighet att forska i vårt land utan nätverk och kontakter. Folket som genom skatten står för finansieringen borde kräva bot och bättring så att de får bästa möjliga resultat för sin investering. Insistera på att Sverige ska bli en meritokrati! Lägg till det att kvinnors meriter kontinuerligt nedvärderas medan männens uppvärderas. Se även Den akademiska inaveln, Inkvotering och Kvinnor kan, men får inte.
Till slut vill vi upprepa vår uppmaning till alla kvinnor som ska förhandla om sin lön att framföra
"Jag vill ha minst lika mycket i lön som du/ni skulle ge en manlig sökande/kollega med likvärdiga meriter!"
Det är också önskvärt att fackliga förhandlare lär sig detta mantra. För löneförhandlande chefer är det tyvärr ännu inte norm att tänka i de banorna.
