Tre vanliga förklaringar till
snedfördelningen av anslag är att fler män söker, att fler män är etablerade
och välmeriterade forskare samt att finansiärerna går på ansökningarnas
kvalitet och inte på kön. Hur ser ni på de förklaringarna?
Det är till mycket frågan om
icke-vetenskapligt förankrade bortförklaringar. Låt oss skärskåda dem.
”Fler män söker”. Beror på att det sker en
kontinuerlig utsortering av kvinnor i den akademiska karriärstegen vilket gör
att fler män har tjänster som gör det möjligt för dem att söka anslag. T ex är
hela 76% av landets professorer män. Det har gjorts en beräkning att det är
drygt två gånger svårare för en kvinna än för en man att bli professor i
Sverige. Ett rimligt antagande att de som lyckats då i snitt är drygt två
gånger bättre än sina manliga kollegor så även en likvärdig beviljandegrad för
män och kvinnor på denna nivå skulle missgynna kvinnor. Fast vi är inte ens där
– t ex hos Cancerfonden var det 2015 1.5X högre sannolikhet att en man skulle
beviljas anslag än en kvinna - Finansiärers inställning till jämställdhet. Efter upprepade försök
att erhålla anslag och misstanke om att fördelningen inte sker könsneutralt
infinner sig en känsla av uppgivenhet vilket kan göra att många kvinnors slutar
att söka anslag hos finansiärer som upplevs som extra orättvisa. T ex uppvisar just Cancerfonden en nedåtgående
trend av kvinnliga sökande. Hur utlysningarna är formulerade kan också avskräcka
kvinnor då de lärt sig att ord som excellens är manligt kodade. Kvinnor kan då tro
att det inte är någon idé att söka. På mer juniora nivåer är fördelningen
mellan manliga och kvinnliga sökanden inom de flesta ämnesområden mer jämn. Den
tragiska förklaringen till den mer jämna könsfördelningen bland yngre forskare
kan tyvärr vara att de yngre kvinnorna ännu inte slagit i glastaket eller ens
insett att det finns. T o m Vetenskapsrådet bidrar till att vi i framtiden
kommer att ha en skev könsbalans bland våra forskare Fördelning av resurser.
”Fler män är etablerade och välmeriterade”. Det
stämmer för män bjuds in
till och tas upp i nätverk av andra framgångsrika (mer seniora) män och får på
så sätt får de chansen att vara med i statussamarbeten och chans att publicera
i välrenommerade tidskrifter. Män har också lättare att få tjänster än
kvinnor. Anledningen har dock inte med kompetens att göra utan beror på att
män konsekvent väljer män. Dessvärre väljer kvinnor också män. Detta sker
genomgående vid alla selektionsprocesser i akademin. Kvinnor får
därför inte samma möjlighet att etablera och meritera sig. En ytterligare
stor nackdel med dagens långt ifrån vetenskapliga tjänstetillsättning där annat
än meriter ofta styr vilka som får tjänster är att det leder till tysta
kulturer med personer i stark beroendeställning till varandra. Vad nepotismen
kan ställa till med har vi nyligen sett bevis på vid KI och den skandal som nyligen briserat där. Vi har tagit fram
ett manifest för hur Sverige kan komma till rätta med detta systemfel och
återinföra meritokrati - Vetenskapskvinnans manifest.
”Finansiärer går på ansökningarnas kvalitét”. Problemet
är just att finansiärerna INTE går på ansökningarnas kvalitét och
forskarnas meriter. Ifall de gjorde det skulle beviljandegraden åtminstone (se ovan) vara lika hög
mellan kvinnor och män, eftersom det inte finns några studier som visar att
kvinnor och män skulle ha olika förmåga att bedriva högkvalitativ forskning. Det
är väletablerat att både män och kvinnor bedömer mäns CVn och meriter som
bättre än likadana med ett kvinnonamn och att deras projekt har större
potential bara för att de är män - det blir alltså en positiv selektion av
männen. Istället för att använda sig av kvantitativa och transparenta
kriterier används subjektiva och svårkvantifierbara urvalskriterier, kanske
ofta omedvetet, vilket indirekt eller direkt gynnar män.
I del två av granskningen, som jag jobbar
med nu, är det minst tre privata forskningsfinansiärer av fem som inte tar fram
könsuppdelad statistik inför beslut om anslag. En fjärde tar fram hur många män
och kvinnor som blivit beviljade, men inte beviljandegraden. Vad tänker ni om
det?
När vi vände
oss till privata finansiärer med frågor om jämställdhet var det fyra som inte
ens svarade Finansiärers inställning till jämställdhet.
Det är allvarligt eftersom finansiärerna rimligtvis har ett förvaltningsansvar från donatorerna att fördela medel till
de bästa forskarna och den bästa forskningen. Att svar uteblir eller att
könsuppdelad statistik inte tas fram indikerar att finansiärerna inte vill visa att de inte kan genomföra
en kvalitetssäkrad selektion och bedömning. Det borde alla som skänker pengar
till dessa finansiärer bli varse.
Ni har nämnt att fördelningen av forskningspengarna som ett ljusskyggt fenomen, vill ni utveckla
det, vilka är de största problemen?
En fråga vi ställde i vår granskning av
finansiärer var hur ledamöter till de grupper som beslutar om anslag utses för
de sitter på stor makt när det gäller beslut om vilka som får möjlighet att
bedriva forskning i Sverige. Hur ledamöter dessa grupper rekryteras är i många
fall inte en öppen process. Män med makt och status inom akademin tenderar att
ge pengar till varandra, dvs klia varandras ryggar. Och det kan vara frågan om
riktigt stora pengar – titta t ex på hur män med makt över fördelningen av
mycket stora excellenssatsningar korsfördelat anslag till varandra och bidragit
till omfördelning av forskningsmedel från kvinnor till män. Pengar är makt, och
ju mindre transparenta fördelningssystemen är, desto större möjligheter är det
för personer att utnyttja systemet för egen vinning. Pengarna används för
att upprätthålla sociala maktstrukturer mellan män. Av män och för män.
Vad menar ni är viktigast för att uppnå
jämställdhet i fördelningen av forskningsmedel?
Att Sverige
återinför meritokrati vid tjänstetillsättningar så att män och kvinnor ges
samma möjligheter att erhålla en tjänst och bedriva forskning. Det är viktig en
fråga för forskningens legitimitet då skattebetalarna har rätt att förvänta sig
att deras pengar spenderas på ett diskrimineringslöst och att den bästa
forskningen erhålls.
Att från politiskt håll kräva att finansiärer
uppvisar att de kan bedöma ansökningar på ett kvalitetssäkert och genusneutralt
sätt innan de certifieras för forskningsfinansiering, t ex genom att koppla dessa
krav till rätten att få ha ett 90-konto. Bedömningen måste vara
transparent och tydliga bedömningskriterier finnas redovisade. Finansiärerna
måste visa att selektionen verkligen sker från klart och tydligt
definierade faktorer som utvärderar vetenskaplig kompetens på riktigt och inte från
irrelevanta faktorer. För detta krävs utbildning av de som bedömer. Med ett
certifieringssystem kan universiteten inte ta emot externa medel
från finansiärer som inte kan uppvisa att de har ett kvalitetssäkrat
och genusneutralt selektionssystem och de finansiärer som inte kan visa
att de har en förmåga att välja ut de bästa forskarna får inte finansiera
forskning.
Att finansiärer sätter press på universitetens
jämställdhetsarbete genom att kräva certifiering liknande Athena SWAN där ingen
från universitetet får söka anslag om universitetet inte har ett kvalitativt
jämställdhetsarbete - Ställ investeringskrav.
Att inga förgallringar sker av universiteten utan att
alla forskare har rätt att söka anslag direkt hos finansiärerna. Projektanslag bör vara normen
för forskningsfinansiering och centrumsatsningar undvikas. Alla finansiärer bör
tvingas uppvisa könsuppdelad statistik på ett sätt som gör det möjligt för
deras bidragsgivare till stiftelser och fonder att jämföra olika dem med
varandra, innan de väljer vart de ska skänka pengar.