Ursäktsbingo

Har du också tröttnat på talarlistor för konferenser och styrelserum där kvinnorna lyser med sin frånvaro för att deras kompetens förminskas? Gör då som oss och bli besvärlig genom att ställa frågan varför inga kvinnor finns med till arrangörer och valberedningar med målsättningen att få till en ändring. När de illa ogenomtänkta förklaringarna börjar hopa sig kan du kryssa i nedan för svaren har vi hört förut. Och att ursäkta sig är ju så mycket lättare än att få till en ändring. Människan är av naturen lat och männen kommer ofta undan med att vara latare än kvinnorna. Och det är inte lätt att ge ifrån sig den makt som tillkommit genom inkvotering snarare än kompetens, men inkvotering är precis vad den överrepresentation av män vi idag har är resultatet av (Inkvotering av män).

Det här inlägget är inspirerat av bloggen Femiste (Blogg).

En dag per år är också kvotering

En dag om året är det fullt tillåtet att fokusera på att det inte är helt rättvis mellan kvinnor och män i vårt samhälle. För att sedan i princip glömma bort det årets övriga 364 dagar! Och vilka är det som fokuserar, jo kvinnorna själva. I likhet med att många arbetsplatser utser en kvinna till jämställdhetsombud. Signalen det sänder är att det här är kvinnornas problem och nu får ni se till att lösa det. Att skuldbelägga offren är en vanlig taktik i Sverige som i mycket lägre omfattning än vad vi vill tillstå är jämställt - se bara på fokuseringen på klädsel och tidigare beteende hos våldtäktsoffer. Eftersom ett strukturellt problem är att det som kvinnor säger inte tas på samma allvar som det som sägs av män kommer vi inte så mycket närmare ett jämställt samhälle med den strategin. Det borde vi ha lärt oss under de 36 år som gått sedan Internationella Kvinnodagen infördes officiellt. Men icke - dagen är fortfarande något som främst avhandlas av de drabbade som träffas för att dela med sig av sina skräckhistorier. Bristen på jämställdhet är ett samhällsproblem, inte ett kvinnoproblem, och forskning visar att de lyckligaste samhällena är de där det råder minst klyftor mellan olika grupper. Så vi efterlyser fler män som ställer sig upp och säger ifrån att nu får det vara nog.

I DN idag får symptomatiskt nog sex kvinnor uttala sig om vilka som är de viktigaste frågorna för jämställdheten. Hänvisade till kultursidorna. Lönerna är en av dem (Artikel DN). Att arbete för olika grupper värderas olika är en starkt bidragande orsak till att kvinnor tjänar mindre än män råder det ingen tvekan om, men löneskillnader mellan könen inom yrkesgrupper är tyvärr långt ifrån utrotat (Löneskillnader). Så vi upprepar vår uppmaning att kvinnor världen över vid alla löneförhandling ska framföra:

"Jag vill ha minst lika mycket i lön som du/ni skulle ge en manlig sökande/kollega med likvärdiga meriter!" 

varje gång de blir tillfrågade vilken lön de anser att de borde få. Om vi är tillräckligt många som säger så kommer vi att höras! Det vore också uppskattat om fackföreningsrepresentanter övar in detta mantra.

Autonomi = grogrund för vänskapskorruption

Idag skriver fyra forskare att universiteten förlorat på autonomireformen som nu har tre år på nacken (Debattartikel DN). På enbart tre år visar forskning tydligt att demokratin på universitet och högskolor urholkats till förmån för ledningar som inte drar sig för att avskeda personer som är av avvikande åsikt. En fråga som berörs är effekten den ökade autonomin har på rekrytering, både när det gäller den vetenskapliga kvaliteten hos de forskare som rekryteras samt vilka personer som lockas till en organisation där prestige går före kunskap. De senare är inte de personer som har bäst förutsättningar att stå för stora forskningsgenombrott. Eller ens små. Forskningen tar ju tid från betydligt viktigare aktiviteter som att förhandla till sig egna förmåner och nära ett brett nätverk.

Att godtycket och ryggkliandet skulle öka om transparensen i rektryteringen skulle minska varnades det för redan för sex år sedan av Ylva Lööf och hennes artikel belyser att det var långt ifrån en öppen och rättvis rekryteringsprocess innan autonomireformen genomfördes (Debattartikel DN). Nu är det än mer frågan om vem som känner vem som avgör vilka som får forska i Sverige. Det får två för forskningen ödesdigra konsekvenser. För det första innebär det att mobiliteten minskar eftersom din chans att få en tjänst ökar ju bättre kontakter du har på ett lärosäte.* För det andra sorteras kvinnor bort eftersom det kan väljas relativt fritt bland de kandidater som söker en tjänst och män som bekant väljer män.

Att de kvinnor som trots alla hinder befinner sig i den högre akademiska världen hindras av universitetens ökade autonomi har vi skrivit om tidigare (Kvinnor kan men får inte). Likaså hur förödande brist på rörlighet är för forskningen (Dags att lägga fåfängan åt sidan).



*Det vanligaste sättet att få en statlig forskartjänst som lektor eller professor är att den egna institutionen skapar en. Anställningsprofilen skräddarsys för kandidaten i fråga och den utdragna process som följer är ett skådespel med given utgång.

Vi går i fel riktning

Idag uppmärksammar Gudrun Schyman (FI) och Per Bolund (MP) att inkomstklyftorna mellan kvinnor och män ökat i Sverige sedan alliansen kom till makten (Debattartikel). Här vill vi slå ett slag för vårt förslag för att komma till rätta med ojämställda löner och vill be alla chefer, fackliga representanter och kvinnor som själva förhandlar om sin lön att besöka vårt tidigare inlägg i frågan (Ett anspråkslöst förslag).

När lönefrågan är uppe till diskussion bör också de mutor som tilldelas forskare vid en del av våra universitet och högskolor för att de ska utföra sitt jobb sättas under luppen. Ett vanligt alibi för att arvodera utvalda medarbetare är att de tilldelats/tagit på sig ett uppdrag som anses tråkigt, t ex studierektorskap.  De belönas därmed med X tusen kronor extra per månad utöver framförhandlad lön, vilket varken tas hänsyn till vid den infrekventa lönekartläggningen eller vid löneförhandlingar. Oftast är de som belönas med ett extra arvode av manligt kön och på god fot med sin prefekt* som kan ta egna beslut i frågor som dessa utan att tillfråga institutionsstyrelsen. Så skillnaden i lön mellan kvinnor och män på likvärdiga positioner och med liknande meriter inom den akademiska världen är de fakto större än vad som visas på pappret.

En intressant konsekvens av arvoderade sidouppdrag är att de tar tid från de arbetsuppgifter personerna annars skulle göra, men personerna lyfter fortfarande full lön för desamma. Krav på att extrauppdragen ska utföras på icke-betald arbetstid lyser med sin frånvaro. Det gäller också för de mycket generösa styrelsearvoden företrädesvis manliga professorer får för sina uppdrag i diverse bolagsstyrelser. När det uppdagades att Wanja Lundby-Wedin hade många styrelseuppdrag utöver sitt ordförandeskap för LO stormade det rejält. För att kvinnor döms efter en annan måttstock än män. Vad sägs t ex om styrelseuppdragen hos före detta rektor på KI professor Hans Wigzell - (CV med styrelseuppdrag) som redan innan sin officiella pensionering hade många välavlönade sidouppdrag?

*Prefekt är benämningen på en chef vid en akademisk institution.

Jämställdhet inom Life Science

Enligt Life Science Sweden är Life Science branschen bra på jämställdhet på vd-positioner eftersom hela 19% av alla på vd position är kvinnor (Notis). Den analysen borde vara svårbegriplig för alla med grundläggande kunskap i matematik (1 är inte detsamma som 4). Framför allt om de också har kännedom om hur stor andelen kvinnor är bland de som disputerat inom livsvetenskaperna de senaste 20 åren. Diskussionen uppkommer i kölvattnet av att Tyskland beslutat att införa könskvotering till bolagsstyrelser. Fast det är inte frågan om att införa en könskvotering - det är frågan om att avskaffa den som nu är allmänt rådande: Den att mediokra män kvoteras in till förmån av excellenta kvinnor. Den argumentationen borde även företrädare för ökad representation av kvinnor i bolagsstyrelser anamma så att kvinnor inte avstår för att de inte vill bli inkvoterade trots att deras meriter visar att de är lämpade för jobbet (Debattartikel DN). Sådana betänkligheter har inte stoppat de män som idag sitter i våra styrelser och andra ledande samhällspositioner trots deras brist på kompetens. Det är hög tid att omdefiniera begreppet inkvotering samt att någon redogör för Jens Spendrup, ordförande för Svenskt Näringsliv, varför det är så få kvinnor på maktpositioner i Sverige. Brist på kompetens är inte i närheten av sanningen (Debattartikel DN).

Ett anmärkningsvärt inlägg i debatten om kvotering till bolagsstyrelser kommer från Lars Oxelheim som menar inkvotering av kvinnor till styrelser bara är en demokratifråga då det varken finns belägg för att fler kvinnor i styrelsen skulle vara värdeskapande eller eller negativt (Debattartikel DN). Därmed menar han att lagstiftning i frågan bör undvikas. När blev det fel att sträva efter demokrati? Troligtvis i samband med att de överrepresenterade insåg vilka konsekvenser det skulle få för den egna gruppen.