Till den forskande mannen skall det vara givet enligt ledande privata forskningsfinansiärer

Vi blev av Jennie Aquilonius förfrågade att uttala oss om den ur jämställdhetssynpunkt beklagliga förfarandet flera av landets ledande privata finansiärer har när de fördelar forskningsmedel. Intervjun i sin helhet återfinns nedan och Jennies artikel hittas Universitetsläraren.

Tre vanliga förklaringar till snedfördelningen av anslag är att fler män söker, att fler män är etablerade och välmeriterade forskare samt att finansiärerna går på ansökningarnas kvalitet och inte på kön. Hur ser ni på de förklaringarna?

Det är till mycket frågan om icke-vetenskapligt förankrade bortförklaringar. Låt oss skärskåda dem.

”Fler män söker”. Beror på att det sker en kontinuerlig utsortering av kvinnor i den akademiska karriärstegen vilket gör att fler män har tjänster som gör det möjligt för dem att söka anslag. T ex är hela 76% av landets professorer män. Det har gjorts en beräkning att det är drygt två gånger svårare för en kvinna än för en man att bli professor i Sverige. Ett rimligt antagande att de som lyckats då i snitt är drygt två gånger bättre än sina manliga kollegor så även en likvärdig beviljandegrad för män och kvinnor på denna nivå skulle missgynna kvinnor. Fast vi är inte ens där – t ex hos Cancerfonden var det 2015 1.5X högre sannolikhet att en man skulle beviljas anslag än en kvinna - Finansiärers inställning till jämställdhet. Efter upprepade försök att erhålla anslag och misstanke om att fördelningen inte sker könsneutralt infinner sig en känsla av uppgivenhet vilket kan göra att många kvinnors slutar att söka anslag hos finansiärer som upplevs som extra orättvisa.  T ex uppvisar just Cancerfonden en nedåtgående trend av kvinnliga sökande. Hur utlysningarna är formulerade kan också avskräcka kvinnor då de lärt sig att ord som excellens är manligt kodade. Kvinnor kan då tro att det inte är någon idé att söka. På mer juniora nivåer är fördelningen mellan manliga och kvinnliga sökanden inom de flesta ämnesområden mer jämn. Den tragiska förklaringen till den mer jämna könsfördelningen bland yngre forskare kan tyvärr vara att de yngre kvinnorna ännu inte slagit i glastaket eller ens insett att det finns. T o m Vetenskapsrådet bidrar till att vi i framtiden kommer att ha en skev könsbalans bland våra forskare Fördelning av resurser.

”Fler män är etablerade och välmeriterade”. Det stämmer för män bjuds in till och tas upp i nätverk av andra framgångsrika (mer seniora) män och får på så sätt får de chansen att vara med i statussamarbeten och chans att publicera i välrenommerade tidskrifter. Män har också lättare att få tjänster än kvinnor. Anledningen har dock inte med kompetens att göra utan beror på att män konsekvent väljer män. Dessvärre väljer kvinnor också män. Detta sker genomgående vid alla selektionsprocesser i akademin. Kvinnor får därför inte samma möjlighet att etablera och meritera sig. En ytterligare stor nackdel med dagens långt ifrån vetenskapliga tjänstetillsättning där annat än meriter ofta styr vilka som får tjänster är att det leder till tysta kulturer med personer i stark beroendeställning till varandra. Vad nepotismen kan ställa till med har vi nyligen sett bevis på vid KI  och den skandal som nyligen briserat där. Vi har tagit fram ett manifest för hur Sverige kan komma till rätta med detta systemfel och återinföra meritokrati - Vetenskapskvinnans manifest.

”Finansiärer går på ansökningarnas kvalitét”. Problemet är just att finansiärerna INTE går på ansökningarnas kvalitét och forskarnas meriter. Ifall de gjorde det skulle beviljandegraden åtminstone (se ovan) vara lika hög mellan kvinnor och män, eftersom det inte finns några studier som visar att kvinnor och män skulle ha olika förmåga att bedriva högkvalitativ forskning. Det är väletablerat att både män och kvinnor bedömer mäns CVn och meriter som bättre än likadana med ett kvinnonamn och att deras projekt har större potential bara för att de är män - det blir alltså en positiv selektion av männen.  Istället för att använda sig av kvantitativa och transparenta kriterier används subjektiva och svårkvantifierbara urvalskriterier, kanske ofta omedvetet, vilket indirekt eller direkt gynnar män.

I del två av granskningen, som jag jobbar med nu, är det minst tre privata forskningsfinansiärer av fem som inte tar fram könsuppdelad statistik inför beslut om anslag. En fjärde tar fram hur många män och kvinnor som blivit beviljade, men inte beviljandegraden. Vad tänker ni om det?

När vi vände oss till privata finansiärer med frågor om jämställdhet var det fyra som inte ens svarade Finansiärers inställning till jämställdhet. Det är allvarligt eftersom finansiärerna rimligtvis har ett förvaltningsansvar från donatorerna att fördela medel till de bästa forskarna och den bästa forskningen. Att svar uteblir eller att könsuppdelad statistik inte tas fram indikerar att finansiärerna inte vill visa att de inte kan genomföra en kvalitetssäkrad selektion och bedömning. Det borde alla som skänker pengar till dessa finansiärer bli varse.

Ni har nämnt att fördelningen av forskningspengarna som ett ljusskyggt fenomen, vill ni utveckla det, vilka är de största problemen?

En fråga vi ställde i vår granskning av finansiärer var hur ledamöter till de grupper som beslutar om anslag utses för de sitter på stor makt när det gäller beslut om vilka som får möjlighet att bedriva forskning i Sverige. Hur ledamöter dessa grupper rekryteras är i många fall inte en öppen process. Män med makt och status inom akademin tenderar att ge pengar till varandra, dvs klia varandras ryggar. Och det kan vara frågan om riktigt stora pengar – titta t ex på hur män med makt över fördelningen av mycket stora excellenssatsningar korsfördelat anslag till varandra och bidragit till omfördelning av forskningsmedel från kvinnor till män. Pengar är makt, och ju mindre transparenta fördelningssystemen är, desto större möjligheter är det för personer att utnyttja systemet för egen vinning. Pengarna används för att upprätthålla sociala maktstrukturer mellan män. Av män och för män. 

Vad menar ni är viktigast för att uppnå jämställdhet i fördelningen av forskningsmedel?

Att Sverige återinför meritokrati vid tjänstetillsättningar så att män och kvinnor ges samma möjligheter att erhålla en tjänst och bedriva forskning. Det är viktig en fråga för forskningens legitimitet då skattebetalarna har rätt att förvänta sig att deras pengar spenderas på ett diskrimineringslöst och att den bästa forskningen erhålls.

Att från politiskt håll kräva att finansiärer uppvisar att de kan bedöma ansökningar på ett kvalitetssäkert och genusneutralt sätt innan de certifieras för forskningsfinansiering, t ex genom att koppla dessa krav till rätten att få ha ett 90-konto. Bedömningen måste vara transparent och tydliga bedömningskriterier finnas redovisade. Finansiärerna måste visa att selektionen verkligen sker från klart och tydligt definierade faktorer som utvärderar vetenskaplig kompetens på riktigt och inte från irrelevanta faktorer. För detta krävs utbildning av de som bedömer. Med ett certifieringssystem kan universiteten inte ta emot externa medel från finansiärer som inte kan uppvisa att de har ett kvalitetssäkrat och genusneutralt selektionssystem och de finansiärer som inte kan visa att de har en förmåga att välja ut de bästa forskarna får inte finansiera forskning.

Att finansiärer sätter press på universitetens jämställdhetsarbete genom att kräva certifiering liknande Athena SWAN där ingen från universitetet får söka anslag om universitetet inte har ett kvalitativt jämställdhetsarbete - Ställ investeringskrav.

Att inga förgallringar sker av universiteten utan att alla forskare har rätt att söka anslag direkt hos finansiärerna. Projektanslag bör vara normen för forskningsfinansiering och centrumsatsningar undvikas. Alla finansiärer bör tvingas uppvisa könsuppdelad statistik på ett sätt som gör det möjligt för deras bidragsgivare till stiftelser och fonder att jämföra olika dem med varandra, innan de väljer vart de ska skänka pengar.

Ett nedslag i det ojämställda Sverige

En aktuell, statistisk redogörelse för jämställdheten inom akademin och relaterade områden är nedslående läsning:

Andelen professorer som också är kvinnor: 24% (SCB)

Andelen rektorer vid svenska universitet som svarar på ett upprop om jämställdhet: 20% (Rektorer)

Andelen medel från Wallenbergstiftelsen som går till kvinnor: 7% (Var är kvinnorna?)

Sannolikhet att en kvinna ska få sin ansökan till Cancerfonden beviljad jmf med en man: 0.67 (CF)

Andelen medel från Tillväxtverket som går till kvinnor: 10% (Vinnova)

Andelen patentansökningar från kvinnor: 6% (SR)


Privata stiftelser har en större frihet att bedriva sin verksamhet än statliga aktörer, men hur kan den skeva fördelningen från statliga aktörer rättfärdigas? Det kan den givetvis inte. Förklaringen till den ojämställda akademin ligger i att det inte är meriter och kompetens som är de avgörande faktorerna om vilka som får möjlighet att forska i vårt land utan nätverk och kontakter. Folket som genom skatten står för finansieringen borde kräva bot och bättring så att de får bästa möjliga resultat för sin investering. Insistera på att Sverige ska bli en meritokrati! Lägg till det att kvinnors meriter kontinuerligt nedvärderas medan männens uppvärderas. Se även Den akademiska inaveln, Inkvotering och Kvinnor kan, men får inte.


Till slut vill vi upprepa vår uppmaning till alla kvinnor som ska förhandla om sin lön att framföra

"Jag vill ha minst lika mycket i lön som du/ni skulle ge en manlig sökande/kollega med likvärdiga meriter!" 

Det är också önskvärt att fackliga förhandlare lär sig detta mantra. För löneförhandlande chefer är det tyvärr ännu inte norm att tänka i de banorna.

Vad bryr väl sig rektorer och finansiärer om jämställdhet?

I slutet av sommaren skickade vi ut vårt manifest (Vetenskapskvinnans manifest) till alla rektorer vid Sveriges universitet med en uppmaning att ta till sig våra förslag. Responsen blev minst sagt sval - enbart tre svar inkom. Från rektorerna vid Lund och Uppsalas universitet, Torbjörn von Schantz och Eva Åkesson, som tackade och instämde att jämställdhet är viktiga frågor. Om något av våra förslag kommer att implementeras är ännu oklart. Från Göteborgs universitet kom en hälsning från prorektor Helena Lindholm att lärosätet driver ett pilotprojekt för jämställdhetsintegrering av verksamheten. Varför det skulle stå i motsättning till att implementera våra förslag är oklart. FRÅN ÖVRIGA  UNIVERSITETS REKTORER UTEBLEV SVAR! En slutsats av den klena responsen skulle kunna vara att jämställdhet inte direkt står högt upp på dagordningen och det är väl en erfarenhet många har.




Med förra årets utfall från Knut och Alice Wallenbergs stiftelse som  startgnista (Var är kvinnorna?) vände vi oss till några av Sveriges största privata forskningsfinansiärer med frågor om jämställdhet. 

Med önskemål om att ta del av statistik från de senaste tre årens ansökningsomgångar ställde vi följande frågor:




Hur mycket pengar har ni delat ut/kommer ni att dela ut? 

Hur var/är fördelningen mellan män och kvinnor i de grupper som bereder ansökningarna?

Hur säkerställer ni att grupperna har aktuell genuskompetens?

Hur utses ledamöterna i grupperna?

Hur var fördelningen mellan män och kvinnor bland dem som sökt anslag?

Hur var fördelningen mellan män och kvinnor bland dem som beviljats anslag?

Hur stora var anslagen i medelbelopp för de män respektive kvinnor som beviljats anslag?


Med den magra responsen från landets rektorer i färskt minne tänkte vi ändå att alls skulle svara då det borde ligga i finansiärernas intresse eftersom flertalet av dem är beroende av donationer från svenska folket för sin verksamhet. Och svenska folket med största sannolik helst ser att deras gåvor fördelas på ett sätt där meriter snarare än kön och kontakter avgör utfallet. Trots detta uteblev svar  helt från HJÄRT-LUNG FONDEN och trots löfte om att de skulle återkomma senare har inget svar inkommit från HJÄRNFONDEN. Likaså uteblev svar från TORSTEN SÖDERBERGS STIFTELSE och CARL TRYGGERS STIFTELSE som inte bedriver insamlingsarbete, men borde ha ett förvaltningsansvar från donatorerna att fördela medel till de bästa forskarna. Den senare är dessutom unik i att ha en styrelse som till 100% består av äldre män, vilket gör frågan om hur ledamöterna utses extra intressant. Förvånande uteblev svar också från STIFTELSEN RIKSBANKENS JUBILEUMSFOND som förvaltar statliga donationer, dvs allas vår egendom. 


De enda två finansiärer som tog sig till att svara våra frågor var CANCERFONDEN som gjorde det till viss del och BARNCANCERFONDEN som gjorde det till fullo.


För Cancerfonden var fördelningen av ansökningar för projektanslag mellan män och kvinnor de senaste tre åren varit 277/183, 286/169 och 286/149 eller omräknat i procent 60/40, 63/37 respektive 66/34. Då antalet ansökningar från män varit mer eller mindre konstant har antalet ansökningar från kvinnor minskat. Kanske till följd av att de vet att inte får en könsneutral bedömning? Beviljningsgraden för män respektive kvinnor har nämligen varit fördelaktig för manliga sökande - andelen manliga kontra kvinnliga sökande som fått sina ansökningar beviljade har i procent varit  44/31, 36/31 samt 41/28. Eftersom vi vet att kvinnor missgynnas genom små subtila steg genom hela karriären är ett rimligt antagande att de kvinnor som finns kvar i systemet på en högre position rimligtvis i snitt är mer välförtjänta att vara där än sina manliga kollegier (Fördelning av resurser, Inkvotering av mediokra män). Det är då mycket anmärkningsvärt att det i år 2015s ansökningsomgång var hela 1.5X lägre sannolikhet att en kvinna än en man skulle få sin ansökan om projektanslag beviljad från Cancerfonden.


Så här uttalar sig Klas Kärre, ordförande i Cancerfondens forskningsnämnd på Cancerfondens hemsida: "Vi har ett ansvar för att givarnas pengar används så klokt som möjligt. Därför väljer vi ut de projekt som vi bedömer kan ge goda och spännande resultat." Det är väldokumenterat att män tenderar att uppvärderas medan kvinnor nedvärderas i bedömningssammanhang. Om det verkar Cancerfonden veta föga, vilket kanske är anledningen till att de inte ville svara på frågan om genuskompetens. Det Nätverket Vetenskapskvinnan önskar är att Cancerfonden omprövar sina bedömningskriterier för att framöver utöva sitt ansvarstagande genom att ge medel till de bästa forskarna med de bästa projekten för det finns ingen anledning att konsekvent gynna männen på bekostnad av kvinnorna. Om det är vi övertygande om att många av Cancerfondens donatorer håller med.


För Barncancerfonden var fördelningen av ansökningar för projektanslag mellan män och kvinnor de senaste tre åren anmärkningsvärd jämn och förhöll sig i procent 49/51, 47/53 och 47/53.  Föredömligt följde bevillningsgraden fördelningen av ansökningar väl med siffrorna 51/49, 53/47 samt 50/50.  Att siffrorna är något lägre för kvinnorna kompenseras av att medelanslaget för de kvinnliga forskarna är  något högre än för de manliga. Kanske söker ovanligt många kvinnor anslag från Barncancerfonden för att de vet att bedömningen är könsneutral? Så här säger forskningssamordnare Anders Höglund: "Barncancerfondens forskningsnämnder har inget specifikt uppdrag att fördela anslagen jämt mellan könen. Deras uppgift är att bedöma vilka ansökningar som har störst potential och som troligast kommer att leda till förbättrad vård och eftervård, behandling och överlevnad." En tolkning av utfallet skulle kunna vara att potentialen att bedriva god forskning är lika stor hos kvinnor som hos män och det är knappast ett orimligt antagande. Vilket antagande gör Cancerfonden? För att inte tala om alla finansiärer som inte ens vågar redovisa sina data.

Var är kvinnorna?

I torsdags belyste Åsa Beckman varför det år 2015 inte är acceptabelt att det enbart finns två kvinnor bland de totalt sexton nominerade till det prestigefyllda Stora journalistpriset - Solkning av det finaste journalistpriset. En ännu mer deprimerande läsning var tillkännagivandet av vilka forskare som år 2015 fått projektanslag från Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse - Projektanslag KAW 2015. En kort summering av hur de 759 (!) miljonerna fördelats lyder:

2/25 anslagsmottagare kvinnor.

7.26% av medlen till projekt ledda av kvinnor.

Lägre snittbelopp till projekt ledda av kvinnor.

Det är möjligt att en starkt bidragande orsak är att lärosätena för dessa anslag själva får nominera vilka som får ansöka om anslag, en process som leder till att mycket få kvinnor nomineras. Det noterade stiftelsen själv i ett upprop till landets lärosäten i december 2014 (Kräftgång i jämställdhetsarbetet), dvs ett antal året efter att vi påtalade problemet med dylika nomineringssystem (Kvinnor kan men får inte, Öppen konkurrens gynnar nytänkande).

Vi har flera gånger vänt oss till Knut och Alice Wallenbergs Stiftelse med förslag på hur jämställdheten inom akademin kan förbättras. För de är en väldigt betydande finansiär av svensk forskning och därmed har de makt att förändra. Dessvärre verkar inte viljan finnas för något svar har vi aldrig fått, vilket förvånar litet dels då Stiftelsen själva identifierat ett problem och dels för att de borde vara intresserade av att upprätthålla Sveriges konkurrenskraft. Och det senare kräver att de bästa talangerna, oavsett kön eller härkomst, ges möjlighet att forska. För att nå dithän har vi tagit fram ett manifest där vi beskriver vad som krävs för att råda bot på den nepotism vid våra lärosäten som leder till likriktning, en ja-sägar-kultur och att kvinnor väljs bort - Vetenskapskvinnans manifest.

Med avstamp i utfallet ovan har vi vänt oss till flera av Sveriges största privata forskningsfinansiärer som verkar genom fonder för att få ta del av deras statistik när det gäller sammansättning av de grupper som avgöra vilka som ska få anslag, hur de ser till att grupperna har aktuell genuskompens för att i möjligaste mån motverka att kvinnors meriter nedvärderas, hur antalet sökande fördelade sig mellan män och kvinnor, hur antalet beviljade ansökningar fördelade sig mellan män och kvinnor samt hur stora medelanslagen för män och kvinnor var. Med andra ord hur de förvaltar de medel svenska folket bidrar med. För inte är det väl acceptabelt att svenska folkets generositet ska användas till att upprätthålla maktstrukturer som utestänger många av våra mest excellenta forskare bara för att de inte har manlig kön?

Vartefter svaren kommen in eller uteblir kommer de att redovisas på vår blogg.

Vetenskapskvinnans manifest för jämställdhet och mot nepotism inom akademin

Akademin ska vara en plats där vetenskaplighet är vägledande, men det finns ett område där akademin utmärker sig som väldigt vetenskaplighetsfientlig och det är när det är frågan om resurstilldelning i form av anslag och tjänster. Då frångås alltför ofta objektiva, mätbara variabler vilka istället ersätts med godtycklighet, subjektiva värderingar och en kölhalning av personer som inte är gunstlingar till makteliten som består av äldre svenska män. Det läggs t o m stor energi på att motarbeta framgångsrika, nytänkande och självständiga individer eftersom de innebär ett hot mot makteliten då de vanligen är mycket kompetenta och kan få makteliten att framstå intellektuellt underlägsen. För en medioker man som inte nått sin position på meriter finns inget mer skrämmande än kompetenta kvinnor och vårt mål är att kvinnor inom akademin ska gå från att betraktas som individer som ska vara tacksamma för de smulor som kastas deras väg till uppskattade medarbetare med karriärmöjligheter på lika villkor som sina manliga kollegor. Sverige har ett mycket kostsamt resursläckage genom att kvinnors kompetens inte tas tillvara generation efter generation. Det vi behöver nu är inte fler rapporter som visar hur det står till för vi är trötta på att vara forskningsobjekt utan vi kräver handling. Som vägledning till vad som måste göras har vi tagit fram ett manifest med förslag på åtgärder inom en rad områden. Detta manifest har vi idag fått förmånen att presentera för statsrådet för högre utbildning och forskning Helene Hellmark Knutsson.

Tjänstetillsättningar

1. Meriter måste vara avgörande.

Statliga arbetsgivare som universitet och högskolor lyder under Regeringsformen, en av Sveriges grundlagar, när det gäller tjänstetillsättningar. Den säger att tjänster ska tillsättas efter förtjänst och skicklighet:

”Särskilda bestämmelser om statligt anställda

12 kap 5 § Arbetstagare vid förvaltningsmyndigheter som lyder under regeringen anställs av regeringen eller av den myndighet som regeringen bestämmer. Vid beslut om statliga anställningar ska avseende fästas endast vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet. Lag (2010:1408).”

Denna paragraf är helt satt ur spel vid våra universitet och lärosäten utan minsta påföljd till detta allvarliga lagbrott. Istället för att för att använda sig av de anställningsförordningar våra universitet och lärosäten har där sakliga bedömningskriterier listas använder de sig istället av för tillsättningarna tillrättalagda parametrar för att motivera valet av den kandidat, företrädesvis en man från berörd institution, som tjänsten redan vid sitt skapande var avsedd för. Från ärende till ärende kan parametrarna vara skamlöst diametrala där det som var helt avgörande för att välja den manliga kandidaten i ett ärende blir till en belastning hos den kvinnliga kandidaten in nästa ärende. En nedvärdering av de kvinnliga kandidaternas meriter är vanligt förekommande och åtgärdas ej ens när det påpekas. Det här är ingenting annat än mygel med skattepengar där vänkretsen bereds trygga och attraktiva anställningar till förmån för lärosätets och Sveriges konkurrenskraft. Lösningen på problemet är ett tvång att återupprätta meritokratin och det är inte förhandlingsbart.

2. Meriter måste granskas på ett sakligt sätt.

När sakkunniga anlitas, vilket är ett krav för tillsättningar av professurer men ej för lektorat, tillåts de att värdera meriter som är kvantifierbara. Det här skulle åtgärdas om tjänstepersoner enligt transparenta kriterier sammanställer de efterfrågade meriterna för varje sökande och de sakkunniga fick förhålla sig till dessa sammanställningar när de uttalar sig om kandidaternas meriter. De sakkunnigas uppdrag måste framför allt ligga i att bedöma kandidaternas vetenskapliga, pedagogiska, ledarskaps och administrativa kompetens vilka kan utläsas i en kombination av sammanställningarna och kandidaternas beskrivningar av sina projekt och förhållningssätt. Ledamöter i tjänsteförslagsnämnder, rekryteringsgrupper mm måste ha genuskompetens för att säkerställa saklig bedömning sker samt att kvinnors meriter inte nedvärderas.

3. Sakkunnigförfarande måste tillämpas för både professurer och lektorat och de sakkunniga måste få delta i beslut om anställningar.

Vid den senaste revisionen av Högskoleförordningen (2010:1064) gjordes en rejäl urholkning  av sakligheten vid tjänstetillsättningar och den måste nu inte bara återställas utan också stramas upp för att komma till rätta med den godtycklighet som är allmänrådande. Sakkunnigförfarande måste tillämpas både för tillsättning av professurer och lektorat och de sakkunniga måste få rösträtt vid beslutstagande. Likaså kan inte universitet och högskolor tillåtas ha bedömningskriterier som avviker från lagparagrafen ovan. Vidare måste hela rekryteringsprocessen påskyndas då det idag inte är ovanligt att en tjänstetillsättning tar mer än ett år. Genom att låta tjänstepersoner göra meritsammanställningar enligt ovan blir sakkunniguppdragen betydligt mindre betungande och det är möjligt att sätta en tidsgräns på ett par månader från sista ansökningsdatum till beslut.

4. Utlysningar måste vara breda och riktade utlysningar försvinna.

En stor del av de högre tjänster som utlyses vid våra universitet och högskolor gör det efter lobbying för att inrätta en tjänst åt en intern kandidat, dvs det är frågan om skenrekryteringar som innebär ett slöseri av tid för så väl tjänsteförslagsnämnder, sökande och sakkunniga. Dessutom innebär det ett avsteg från lagparagrafen ovan. För att kratta för den interna kandidaten, som ofta är en man med rötter på lärosätet, görs en väldigt snäv kravspecifikation som inte alls är motiverad för arbetsuppgifterna i fråga. T ex behöver inte en lektor i litteraturvetenskap vara nationellt ledande på Moa Martinssons författarskap. Vidare offentliggörs utlysningen minimal tid (för enligt lag måste den offentliggöras) eftersom det tar lång tid att skriva en ansökan och andra än de med förhandsinformation om tjänsten därmed inte har så stor möjlighet att hinna med att få in en ansökan. Sedan väljs sakkunniga inom samma arbetsområde som den interna kandidaten eftersom det är mänskligt att tycka att det egna forskningsområdet är något bättre än övrigas. Om rankningen ändå inte skulle bli som önskat antingen talas sakkunniga till rätta, struntas i eller så dras tjänsten in och ett nytt försök görs något halvår senare. För att komma till rätta med problematiken måste utlysningar vara breda, vara offentliga under ett par månader, rekryterande institution ej inblandad i val av sakkunniga och framför allt, eftersom ekonomiska incitament är det som är mest effektivt för att få till en förändring – andelen internrekryteringar och då särskilt från den egna institutionen till högre akademiska tjänster vara en negativ faktor vid fördelning av fakultetsmedel inom fakulteter och till lärosäten.

5. Arbetstagarorganisationer måste få tillträde till tjänsteförslagsnämnder.

Det varierar mellan våra universitet och högskolor med huruvida arbetstagarorganisationer får vara representerade i tjänsteförslagsnämnder. På sina håll finns bland de priviligierade, tillsvidareanställda forskarna ett motstånd mot att arbetstagarorganisationerna ska få representation. Givetvis för att nämndernas arbete inte håller för insyn och granskning. Att få ytterligare kompetens i nämnderna i form av expertis på arbetsrätt och diskrimineringsfrågor är en tillgång, inte en nackdel, och beslut måste tas för att garantera deras representation och därmed öka legitimiteten hos nämndernas arbete. 

6. Det måste gå att överklaga osakliga, felaktiga och nedvärderande bedömningar.

Det finns idag på pappret en möjlighet att överklaga en tjänstetillsättning, men de allra flesta avstår då de vet att det är mycket svårt att få rätt, energi- och tidskrävande samt att den som överklagar riskerar negativ särbehandling framöver. Överklagandenämnden tittar inte på om bedömningen varit rättvis så om sakkunniga och/eller en tjänsteförslagsnämnd totalt nedvärderat en kvinnlig kandidats meriter medan de lyft en manlig kandidats meriter finns ingenting att hämta. Nedvärdering, osakliga inlägg och osakliga bedömningskriterier är ingenting som anses felaktigt och en ny, saklig bedömning av meriter går inte att erhålla. Personer som blivit kölhalade för att bana väg för den interna kandidaten, ofta en man, måste få möjlighet till upprättelse. Det kan göras genom att t ex låta arbetstagarrepresentanterna i tjänsteförslagsnämnderna få som uppgift att se över dylika invändningar vilket kräver att mer medel tillskjuts arbetstagarorganisationerna så att de får mer förtroendetid.

7. Andelen tillsvidareanställningar som lektorer måste öka.

Mycket av problematiken kring tjänstetillsättningar bottnar i att de i princip är livstidsanställningar och de med makt (silverryggarna) vill föra fram de sina till denna guldkantade tillvaro samtidigt som de tryggar det egna forskningsområdets fortlevnad och omger sig med jasägare. Professurer och lektorat blir livstidsanställningar för att andelen individer med visstidsanställningar på våra universitet och högskolor är mycket hög. Det krävs därmed en enorm arbetsbrist innan de med tillsvidareanställningar är ens i närheten av att hotas av uppsägning. Givetvis är det i de tillsvidareanställdas intresse att upprätthålla systemet eftersom det erbjuder dem en skyddad tillvaro och självklart är det också de som sitter på makten att göra så. Att inte inneha en tillsvidareanställning innebär också uttalad diskriminering då det på sina håll inte berättigar tillträde till vissa arbetsgrupper och beslutande organ. Eftersom det ekonomiska incitament som brukar göra skillnad borde en parameter för tilldelning av statliga anslag direkt till universitet vara fraktion anställda på tillsvidareanställning, doktorander oräknat. En annan faktor att titta på är fraktionen undervisning som utförs av TA-personal där bl a kategorier som forskare och forskningsingenjörer samlas. Här återfinns många professorskompetenta individer, ofta kvinnor, som genom att de frånhålls anställningar som lektorer inte heller kan ansöka om befordran till professor, något som på flera håll är förunnat tillsvidareanställda lektorer.

Professionell granskning av ansökningar

1. Ansökningar om statliga forskningsmedel måste granskas på ett neutralt sätt av ämnesexperter.   

Sverige ett alldeles för litet land för att granskningen av ansökningar på ett professionellt sätt ska kunna göras av inhemska granskare. Nuvarande system med beredningsgrupper, som mestadels består av inhemska forskare engagerade av t ex det statligt finansierade Vetenskapsrådet, är undermåligt. Även om Vetenskapsrådet är mer transparent än privata finansiärer. Upprepade rapporter har visat att ledamöterna inte kan skilja på person och forskning utan hänger sig åt spekulationer och skvaller, t o m i närvaro av jämställdhetsobservatörer vilket visat sig vara förödande för kvinnors chanser att få anslag då deras meriter nedvärderas medan männens uppvärderas. Vidare är det i ett så litet land som Sverige inom många områden svårt att hitta en expert som kan ge en rättvis bedömning av den föreslagna forskningens kvalitet vilket gör att långt ifrån alla ansökningar får en kvalitativ bedömning. Båda dessa svagheter skulle åtgärdas av att utländska granskare som är experter på det område ansökan rör anlitas, företrädesvis i kombination med avidentifierade ansökningar där experten enbart bedömer projektets kvalitet.

2. Meriter måste granskas på ett sakligt sätt.

Idag tillåts beredningsgrupperna att värdera meriterna, vilket leder till godtycklighet och det har i upprepade rapporter visats att begrepp som produktivitet, självständighet och potential inte betyder samma saker när kvinnor och män diskuteras till kvinnornas nackdel. Det här skulle åtgärdas om tjänstepersoner enligt transparenta kriterier sammanställer de efterfrågade meriterna för varje sökande och granskarna fick förhålla sig till dessa sammanställningar, ingenting annat.Vidare måste beredningsgrupper besitta genuskompetens för att säkerställa att kvinnors meriter inte nedvärderas samt att bedömningen omfattar just meriter och ingenting annat.

3. Förfarandet att lärosätena själva vaskar fram kandidater för vissa anslag måste upphöra.

När lärosätena själva tillåts prioritera vilka som ens ska få söka anslag missgynnas såväl kvinnor som yngre forskare. Statliga finansiärer ska inte alls ägna sig åt denna typ av selektion, men den är lika förkastlig i privat regi. Alla utlysningar om projektanslag måste vara öppna för alla att söka, självklart med behörighetskrav men transparenta och sakliga sådana.

Investeringskrav

1. Ett lärosätes forskare får inte ansöka om anslag om inte certifiering om ett kvalitativt jämställdhetsarbete erhållits.

Ett effektivt sätt att få till förändring är att göra så att den priviligierade makteliten inte får tillgång till forskningsfinansiering om inte ett kvalitativt jämställdhetsarbete genomförs vid lärosätet ifråga. Sverige måste inrätta ett system i likhet med Storbritanniens Athena SWAN certifiering där finansiärer kräver jämställdhetscertifiering enligt strikt ställda krav innan någon från lärosätet får ansöka om anslag hos dem. Låt oss börja med de statliga finansiärerna. När certifieringssystemet väl är på plats kommer de privata finansiärerna tvingas att följa efter.

2. Jämställdhet måste belönas i fakultetsanslagen.

Ekonomiska incitament är ett bra påtryckningsmedel. Idag används de så att institutioner som är mer jämställda och t ex har en högre andel professorer som också är kvinnor får lägre fakultetsanslag än helt mansdominerade institutioner vid internfördelning av fakultetsanslag. Det här måste vändas så att jämställdhet belönas istället för bestraffas. Det kan göras genom att införa jämställdhet som en parameter vid tilldelning av fakultetsanslag till lärosätena.

Kvotering

1. Inkvoteringen av mediokra män till förmån för excellenta kvinnor måste upphöra.

Generation efter generation sker en utsortering av självständiga, excellenta forskare, ofta kvinnor, till förmån för till på berörd institution silverrygg associerade och medhållande, ofta mediokra män. Det här syns lätt om stamtavlor för institutioner ritas upp. Ett led på tre-fyra generationer manliga forskare inom samma område är då inte en ovanlighet. Det här är förödande på många plan, t ex för forskningens livsnödvändiga förnyelse, för den enorma kunskapspool Sverige säger nej till och för att skapa levande universitet med högt i tak. Lösningen på denna anrikning av medelmåttor är att inte tillåta att en person får förlägga hela sin forskarkarriär i Sverige till en och samma institution, ej heller lärosäte. De personer som vill starta upp en egen verksamhet ska göra det vid ett annat lärosäte än det vid vilket de disputerade. Då luckras nepotismen upp, vi får nya forskningsinriktningar och vi får mer oberoende forskare.

2. Sammansättningen av arbetsgrupper och kommittéer måste spegla den faktiska könsfördelningen.

Även om kvinnorna står för en mindre fraktion än männen av lärarkåren vid våra universitet och högskolor finns ofta en målsättning att arbetsgrupper och kommittéer ska ha en jämn könsfördelning. Med den ungefärliga kvoten 4:1 till förmån för professorer med manligt kön innebär det här att professorer som också är kvinnor får ägna fyra gånger mer tid till administrativt arbete än sina manliga kollegor som istället kan ägna en större del av sin tid till forskning. Med tanke på den starka selektion av män som skett är de kvinnor som är professorer ofta mycket kompetenta och det här är ett resursslöseri och en medveten strategi att sakta ned dem. Lösningen är att arbetsgruppen och kommittéer måste spegla den faktiska könsfördelningen med målsättningen att den inom kort kommer att vara jämställd. Ett undantag är representation i grupper som hanterar resurstilldelning i form av anslag och tjänster då det visats gång på gång att män väljer män. Tills vi har en jämställt akademi måste kvinnorna i dessa grupper vara överrepresenterade så att de får en jämn könsfördelning. Det här gäller även privata finansiärer där de grupper som beslutar om resurser ofta består av en samling till åren komna män.

3. Uteslutningen av kvinnor från sammanhang där vetenskap exponeras måste upphöra.

Det är vanligt att statligt finansierade vetenskapliga konferenser och symposier inte har en enda kvinna på talarlistan eller eventuellt en som får agera alibi för bristande jämställdhet. Krav från finansiären måste ställas så att kvinnor också får visa upp sin forskning och inte bli marginaliserade till konferensdeltagare.


En tillämpning av våra förslag skulle innebära ett välbehövligt lyft för akademin och ge alla dessa positiva effekter:

Ökad selektion av de bästa forskarna.

Ökad jämställdhet.

Ökad rörlighet mellan lärosätena.

Ökad integration i form mer mångfald.

Ökad integration i form av korsbefruktning mellan forskningsinriktningar.

Mer nytänkande och nya forskningsområden.

Självständigare forskare.

Högre takhöjd vid våra lärosäten.

Ökad rättssäkerhet vid rekryteringar.

En högre fraktion tillsvidareanställda lärare.

Kan det finnas något mer effektivt sätt att se till att våra årligen satsade miljarder av gemensamma skattepengar ger så mycket högkvalitativ forskning som möjligt än att ge sig på vänskapskorruptionen? Och om det kan ge så mycket inom akademin, hur mycket kan det då inte ge i samhället i stort?

Kräftgång i jämställdhetsarbetet

Veckan runt Internationella Kvinnodagen diskuteras jämställdhet litet mer än vanligt och många politiker säger sig vara för jämställdhet. Det här provocerar en subpopulation företrädes vita och därmed priviligierade män (Researchgruppens kartläggning av näthatare), vilket kan utläsas från kommentartorsfält och Twitterflöde från vilken artikel på ämnet som helst. Att denna högljudda och hatande subpopulation än så länge har starkt begränsat inflytande i maktens korridorer är en viss tröst, men dessvärre är det synsätt den ger utlopp för mer allmänt spridd. Även om flertalet som delar dess åsikter håller en lägre profil och har ett mer politiskt korrekt ordval. Tidskriften Nature uppmärksammade nyligen en mycket nedslående studie där framför allt män, men även i viss utsträckning kvinnor, förnekar att diskriminering inom akademin skulle förekomma när de kommenterar rapporter som lägger fram tydliga bevis för att kvinnor diskrimineras inom akademin (Bevis för diskriminering ej tillräckligt för erkännande av densamma). Studien visar på att en skrämmande stor fraktion av individer avfärdar vetenskapliga till studier till förmån för sin egen rationalisering av de data som presenteras. Så det är inte fler studier som behövs och på den punkten kan vi i viss mån ge den hatande och högljudda populationen rätt - varför lägga mer pengar på genusvetare som reproducerar det vi redan känner till? Men vår lösning är att istället för förnekelse genom politiska beslut göra något åt problemet. För vi är mäkta trötta på att oupphörligen vara statistik i genusvetarnas och rapportskrivarnas studier och inte bli hjälpta i den utsatta och tuffa situation vi befinner oss i. Det är hög tid att skrida från utredningar och rapportskrivande till handling!

Idag publicerar regeringens särskilda utredare för jämställdhet att Sveriges självbild som ledande inom jämställdhetsarbete inte är helt med sanningen överensstämmande (Debattartikel DN). Fyra områden listas där mycket kvarstår för att Sverige ska kunna göra anspråk på att vara jämställt: maktpositioner, ekonomi, obetalt familjerelaterat arbete och våld mot kvinnor.

Att det är få kvinnor i Sveriges professorskår har vi belyst tidigare (Inkvotering av män). Och det görs inga seriösa försök att få till någon ändring varken från lärosätena själva eller från politiskt håll.  Och det gäller hela spektrat - män är t ex kraftigt underrepresenterade inom tjänstekategorin administratörer. I styrelser inom Life Science bolag är det inte bättre ställt (Jämställdhet Life Science). Men vilken trovärdighet har en regering vars finansminister, som är en kvinna, sett till att tillsätta en manlig kompis som inte en sökt en attraktiv styrelsepost till förmån för en av två mycket välmeriterade kvinnor som de fakto sökt den (Man favoriseras av minister)?

Givetvis av en annan dignitet än fysiskt våld, men den kontinuerliga förminskning av kvinnor på högre positioner är ett nedbrytande psykiskt våld kvinnor inom akademin behöver utstå. Och här går den statliga myndigheten Vetenskapsrådet i bräschen då de i upprepade rapporter från jämställdhetsobervatörer med tydlighet visar att inte ens de inte bedömer kvinnor och män efter samma måttstock (Rapport 1, Rapport 2). Och då ska vi hålla i minnet att dessa rapporter belyser hur diskussionerna går när de vet att jämställdhetsobservatörer finns på plats! Statliga Stiftelsen för Strategisk Forskning är än värre (Skandaler inom SSF). När inte ens staten kan föregå med gott exempel är det svårt att begära att privata finansiärer ska vara bättre. Att stora jämställdhetsproblem kan bli följden när privata finansiärer får diktera villkoren har vi påpekat tidigare (Kvinnor kan men får inte). En belysande uppmaning som visar att det vi påpekat är korrekt kom inför årets nominering av kandidater som Wallenberg Academy Fellows:

"Knut & Alice Wallenbergs Stiftelse har särskilt påpekat att lärosätena hittills nominerat oproportionerligt få kvinnliga forskare. Av inkomna nomineringar har endast 20% varit kvinnor, medan 30% av de Wallenberg Academy Fellows som utsetts hittills är kvinnor."

Inget annat än en demonstration av vad vår mansdominerade akademi är kapabel till när inga jämställdhetskrav ställs. Det motarbetas starkt att andelen professorer som är kvinnor ska bli högre än ca den femtedel vi idag har genom att ignorera att det finns gott om kompetenta kvinnor inom akademin och rationalisera varför det är så med diverse bortförklaringar!  Här finns en lösning vi hoppas att våra politiker kan ta till sig och som också kan praktiseras av statliga finansiärer (Investeringskrav). Vi har försökt att få till möten med såväl Utbildnings- som Jämställdhetsminister för att diskutera våra förslag, men ingen av dem har ens bemödat sig med att svara. Det klingar också falskt. Vad är det vår feministiska regering väntar på?

Dagen till ära och med anledning av punkten om de ekonomiska skillnaderna mellan män och kvinnor vill vi påminna om vårt förslag att komma tillrätta med lönegapet (Ett anspråkslöst förslag). En löneskillnad baserad på kön ska inte accepteras någonstans så vi uppmanar kvinnor i alla länder förenas i ett:

"Jag vill ha minst lika mycket i lön som du/ni skulle ge en manlig sökande/kollega med likvärdiga meriter!" 

nästa gång du blir tillfrågad vilken lön du anser att du borde få. Om vi är tillräckligt många som säger så kommer vi att höras! Och skam de löneförhandlande fackföreningsrepresentanter som inte övar in detta mantra.

För mer läsning om hur kvinnor inom akademin i Sverige behandlas se gärna tidigare inlägg (Fördelning av resurser, Män curlas, Visstidsanställningsträsket, Ursäktsbingo och Förföljelse av kvinnnor).

Professionalitet är vägen framåt

Idag skriver föreningen Professionsförbundet bl a att meritokrati behöver återupprättas i Sverige (Debattartikel DN). Det är glädjande att det är fler grupper än vår som har kommit till den insikten och är beredda att säga det. Hur bristen på meritokrati drabbar excellenta kvinnor inom akademin är något vi skrivit om tidigare (Den akademiska inaveln, Kvinnor kan men får inte, Visstidsanställningsträsket).

Inom akademin finns en stark kultur av att inte tillsätta tjänster meritokratiskt utan att använda godtyckliga parametrar för att motivera den utbredda nepotismen (Vänskapskorruption). Så långt ifrån vetenskaplighet och saklighet att det är skrämmande. Istället för att använda sig av en mycket tidsödande process där utgången redan på förhand är given kanske audition (Audition SR) vore något för våra universitet och högskolor? Utfallet kan bli det samma, men på tio minuter istället för år. Eller blir det som pågår litet för genomskinligt då?

Här kan vi också tipsa om att lyssna till Agnes Wolds Sommarprogram i P1 i år där hon tog upp ett antal jämställdhetsskandaler inom den svenska akademin (Sommar i P1 med Agnes Wold). Dessvärre är liknande händelser inte historiska utan sker fortfarande trots rapport på rapport som visar hur landet ligger. Det är dags att gå ifrån rapport till handling.