Bemötandet av kvinnor i karriären

På förmiddagen idag sände P1 ett potpurri av inslag från Annika Lantzs serie ”Sist med det senaste” från i våras (http://sverigesradio.se). Ett inslag belyste hur Sverker Olofsson i programmet ”Rakt på” behandlade framgångsrika män och kvinnor olika i sitt sätt att ställa frågor till dem. Hans gäster för dagen var Anders Borg och Viveca Steen. Trots att båda är föräldrar fokuserade frågorna till Viveca Steen på hur hon lyckas kombinera föräldrarollen med karriären, medan frågorna till Anders Borg handlade om ekonomi, världspolitik och miljö.

Vid en disputation vid ett av Sveriges mest välkända lärosäten i våras utspelade sig följande när betygskommittén sammanträdde*. Som så ofta är fallet var respondenten (den som försvarar sin avhandling) en ung kvinna och handledaren en äldre man. Betygskommittén var enig om att både avhandling och försvar höll en mycket hög klass och ställde till handledaren frågan om respondenten avsåg att fortsätta med forskning. Svaret blev häpnadsväckande: ”Jag hade hoppats det, men hon har andra planer. Hon vill bilda familj.” Att det i 2010-talets Sverige skulle ses som oförenligt med en forskarkarriär och familjeliv för en kvinna är inget annat än en katastrof för allt vad jämställdhetsarbete heter och uttalande har vitt gående konsekvenser.

Handledaren representerar den grupp forskare med makt att bestämma vilka andra som ska få forska. De beredningsgrupper som avgör vilka som får forskningsanslag från våra statliga institutioner som Formas och Vetenskapsrådet är nämligen fulla av just äldre män. Ofta med medioker forskningsframgång för de riktigt skickliga forskarna tenderar att inte ha tid med dylika uppdrag och vara mer hängivna forskning än maktpositioner. De statliga myndigheterna är på pappret mycket måna om att det ska råda jämställdhet och är bekymrade över att utredning efter utredning visar att män gynnas när det gäller tilldelning av medel från desamma. För att ingen ska missgynnas har man som en åtgärd bestämt att alla ska redovisa eventuella avbrott från forskningen i sina CVn och där är föräldraledighet det vanligaste avbrottet. Vad händer då när personer som handledaren ovan får den informationen i sin hand? Jo, kvinnorna blir utdömda för att de inte rimligtvis kan kombinera en forskarkarriär med familjeliv, dvs deras forskningsplaner och meriter blir av underordnad betydelse. Det leder till en systematisk nedvärdering av kvinnornas förmåga, må vara omedveten, men ack så reell. Därför är yttranden som ”Det är ett bra projekt, men hon kommer inte att klara av att fullfölja det” en typisk kommentar i den återkoppling som ges vid avslag av ansökan om forskningsmedel

Det är inte en slump att andelen kvinnor i den akademiska forskningen faller direkt efter doktorandtiden för det är då kvinnorna börjar utgöra ett hot mot den rådande strukturen. Eftersom de oftast är bättre forskare än de män som sitter tryggt på sina fasta tjänster. Bland doktorander dominerar inom de flesta ämnesområden idag kvinnorna för att handledarna, de manliga likväl som minoriteten kvinnliga, har insett att de är bättre kvalificerade för jobbet. Inte blir kvinnorna sämre för att det börjar bilda familj, vilket oftast inträffar efter doktorandtiden, men en ursäkt behövs för utrensningen och då används familjeskälet för att ignorera kvinnornas kompetens. Gubbmaffians bluff måste synas av våra myndigheter och politiker så att vi får till en ändring. Den stora utmaningen ligger i att samma sneda maktfördelning råder inom alla sektorer och det krävs en heroisk insats för att komma till slutsatsen att det system som gynnat en själv till en maktposition inte är meritokratiskt. Vilken makthavare är redo att ta den staffettpinnen?

* Efter en disputation träffas handledaren till doktoranden, opponenten (den person som har huvudansvaret för utfrågningen av doktoranden vid disputationen) samt betygskommittén (de sakkunniga forskare som ska bedöma avhandlingen och försvaret av densamma) för en diskussion.

Dags att lägga fåfängan åt sidan

I sista numret av tidskriften Forskning & Medicin utgiven av Vetenskapsrådet får landets dekaner för medicinska fakulteter, som förresten samtliga är män, komma till tals om strategier för att tillgodose kompetensförsörjningen inför stundande stora pensionsavgångar (intervjuer). Det finns en hel del utlåtande som tål att nagelfaras ur jämställdhetsperspektiv.

Dekanen för UU, Göran Magnusson, menar att det är av stor vikt att framgångsrika forskningsprogram inte försvinner och dekanen för KI, Jan Andersson, går så långt som att säga att ”I många fall kan yngre före detta medarbetare till den blivande pensionären axla ansvaret.” Det man med dessa uttalande säger är att den säkraste vägen att få en forskningstjänst i Sverige är att gå i en mäktig forskares (läs mans) fotspår och glöm allt vad självständighet, nytänkande och riskbenägna samt interdisciplinära projekt heter. Det är förvisso sant att publikationer med ens gamla mentor i realitet smäller högre än alla de ovan beskrivna på pappret högt eftertraktade egenskaperna, men oftast brukar man inte basunera ut denna sanning så det kanske kan ses som ett genombrott att fakulteternas högsta representanter tillstår att det är så det ligger till.

Det man de fakto gör att är att minimera graden av öppen konkurrens till tjänster och istället skräddarsy dem till sina interna kandidater. Det kan vem som helst som känner för att gå igenom statistik för tjänstetillsättning till våra universitet och högskolor snabbt konstatera och hur tjänstetillsättningen vanligtvis går till belystes i en insiktsfull artikel för ett par år sedan (debattartikel). Tyvärr har läget inte förbättrats sedan artikeln publicerades. Tvärtom. Med frihetsutredningen får lärosätena ännu större möjlighet att utöva nepotism i sin tjänstetillsättning och naturligtvis kommer man att dra nytta av läget. Det ger ju trots allt ett ypperligt tillfälle att kvotera in mediokra män istället för att rekrytera excellenta kvinnor för att upprätthålla den snedbalans som råder för de högre tjänsterna på våra lärosäten.

I majoriteten av fallen är de utvalda tronarvingarna yngre män. Kanske för att män tidigare än kvinnorna inser att det är vägen fram, att de får tipset av sina mentorer, att män är mer benägna än kvinnor att inte följa sina egna idéer utan ser forskningen mer som en karriär än ett kall eller helt enkelt för att män väljer män. Hur som helst har alla de, kvinnor som män, som inte har beskydd under en silverrygg (den interna benämningen på landets mäktiga äldre professorer av manligt kön) mycket liten chans till en karriär inom forskningen. Studenter som planerar att doktorera får t o m tipset att välja en silverrygg till handledare för att ha en chans att vara kvar. Så mycket för att vårt land är en meritokrati! Det är kontakter som gäller och det är i slutändan förkastligt för Sveriges konkurrenskraft. Det lärosäte som först inser det kommer snabbt att klättra i rankningslistorna och komma i nivå med länder som USA och Storbritannien där meriter i stor utsträckning styr rekryteringar. Det som händer när man har ett samhälle styrt av vänskapskorruption är att det blir svårt för kvinnor att nå höga positioner, invandrare att få relevanta jobb och ungdomar att ens komma in på arbetsmarknaden. Känns det igen?

Det dekanerna ger uttryck för är en fåfänga att den forskning som genomförs av vår åldrande, manliga professorskår är så fantastisk att den måste fortsätta. Inte så svårt att förstå eftersom de själva är representanter för denna kategori, men ett uppvaknande vore på sin plats. Det är ytterst få forskare som är av en kaliber som motiverar att de fortsätter i all oändlighet och de flesta når sin produktivitetstopp långt innan pensionsåldern uppnås. Mycket av den forskning som bedrivs är navelskådande och har aldrig fått någon större uppmärksamhet. Inget ont i det för diversitet behövs och man vet aldrig vilken kunskap som ska behövas i framtiden, men att stänga ute yngre forskare för att hålla de äldre om ryggen är inte en lyckad strategi att tillvarata kompetens. De äldre har haft sin forskarkarriär och det är dags för dem att lämna plats till alla de yngre, ofta är mycket kompetenta kvinnor, som under osäkra anställningsformer får möjlighet att utföra litet forskning mot administrativa och undervisningsuppdrag. Om de istället ges möjlighet att forska skulle forskningen på en välbehövlig injektion av nya inriktningar istället för bedrivas för att tillfredställa fåfängan hos äldre män.