Pojkarna och männen behöver inte prestera bättre - det går ju så bra ändå!

Idag på internationella kvinnodagen rapporterar TV4 nyheterna att kvinnorna både är i majoritet på de högre utbildningarna i Sverige och att de är bättre på att avsluta sina studier än männen. Det är knappast en nyhet och på många utbildningar vid våra universitet och högskolor har kvinnorna varit i majoritet en längre tid. Det speglar sig inte i toppskiktet vid våra universitet och högskolor.  Ej heller i övriga samhället. Det ser pojkarna och de unga männen och varför skulle de då anstränga sig för att få bättre studieresultat? De får ju de bra jobben i alla fall, vilket givetvis bidrar till att kvinnor som kollektiv har 14,3% lägre lön än männen som kollektiv (Artikel DN). Om Sverige går mot meritokrati istället för att ge vita, svenska män en gräddfil till samhällets toppskikt skulle vi nog få se att pojkarnas studiemotivation ökade.

Öppen konkurrens gynnar nytänkande och banar vägen för konkurrenskraft

I en mycket läsvärd debattartikel i DN ger idag Sveriges unga akademi sin syn på vad som behövs för att stärka svensk forskning (Debattartikel). De definierar två områden som sägs ligga bakom varför Sverige halkar efter – styrning mot kommersialisering och strategiska satsningar. Det görs ett modest förslag att öka andelen utländska granskare som bedömer vilka i Sverige verksamma forskare ska få ta del av våra skattepengar för sin forskning.  Där sätter de fingret på en viktig och känslig fråga. Men man behöver gå längre än att öka andelen utländska granskare - hela bedömningssystemet behöver reformeras. Som förebild skulle man kunna ta Finland som för ett tiotal år sedan gjorde upp med ett liknande korrumperat system för sin forskningsfinansiering. Därefter har Finlands forskning stärkts rejält och kurvorna pekar uppåt.

Sverige är ganska unikt i att låta inhemska forskare bedöma sina kollegors ansökningar. Kommentarer som ”svenskar är så ärliga att det inte är något problem” är vanligt förekommande hos granskarna och företrädare för Vetenskapsrådet. Forskare i andra europeiska länder lyfter på ögonbrynen när de får höra hur det går till i Sverige och det är knappast något att vara stolt över. Ankdammen där Sveriges forskare simmar är inte tillräckligt stor för att simmarna inte ska känna till varandra. Givetvis väger det in när anslag ska delas ut under devisen att om du kliar min rygg så kliar jag din. Och män kliar hellre varandra, det har rapport efter rapport visat. Likaså är det lätt att hindra att nytänkarna, som ses som farliga oliktänkare, beviljas anslag. Det finns ju en risk att de är bättre lämpade för forskning än bedömarna själva vilket skulle göra att de framstår i sämre dager och därmed riskera deras position och makt. Bäst då att aldrig låta dem få chansen. Och kvinnorna kanske är mer naiva, eller sämre informerade beroende på brist av stödjande silverryggar, så de söker pengar för nydanande projekt med stora möjligheter istället för gammal skåpmat som är säker men föga revolutionerande.

Strategi är i forskningssammanhang en omskrivelse för att ge resurser till de man vill istället för de mest lämpade och ett frångående från ett meritokratiskt system. Det kan vara motiverat att samhället som står för finansieringen av forskningen har något att säga till om vilka frågeställningar man vill ska studeras, men urvalet av vilka som ska göra detta borde ske i öppen konkurrens baserat på kompetens. De stora strategiska satsningarna kom delvis till för att göra det lätt för dem som delar ut pengar. Sållningen om vilka konstellationer som fick söka skedde redan på universiteten. För att ens komma ifråga för någon ansökan måste ett starkt kontaktnät på den egna högskolan eller universitetet till. Vilka missgynnades? Jo yngre forskare och forskare med handikappet att de fötts till kvinnor. Rapporten ”Hans Excellens: om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer” ger skrämmande läsning på temat (Rapport). Vad utvärderarna tilläts säga om kvinnliga sökande var oförsvarligt. Kanske ligger förklaringen i att granskarna inte nödvändigtvis utsetts för sin kompetens utan för sin relation till högt uppsatta personer på t ex Vetenskapsrådet?

Det är sorgligt att se hur Knut och Alice Wallenbergsstiftelse som är en betydande finansiär av svensk forskning går samma väg när det gäller att utse sina ”Wallenberg Academy Fellows” och ”Wallenberg Scholars”. Troligtvis för att spara tid på att utvärdera en stor mängd ansökningar har man lagt ut det på universiteten att sålla ut kandidater. Igen, du kan vara hur excellent som helst men utan en silverrygg eller två som lyfter fram dig kommer du inte ens att få skicka in en ansökan. Varför är inte Knut och Alice Wallenbergs stiftelse intresserad av att stödja de bästa forskarna oavsett vilka de känner? Det skulle kunna ge en bra energiinjektion i ankdammen. Problemet är kanske att också svenskt näringsliv är en ankdamm och man lever i föreställningen att det som är bra för en själv och de sina är bra för Sverige i stort?

En annan intressant reform är att det efter att nya Högskoleförordningen trädde i kraft i början av 2011 är upp till universiteten själva att besluta hur gången till befordran till professor ska gå till. På en del håll har man beslutat att individer inte längre ska ha rätt att ansöka om befordran själva utan måste ha sin institutions stöd. Ni kan ju själva räkna ut vilka som får det. Knappast de frispråkiga med de djärva idéerna (om de inte redan sorterats bort) utan de bekväma jasägarna. Och de med en silverrygg som backar upp. Förvånande få prefekter inser ens att de har kompetenta kvinnor i sin närhet.

Självaste Janne Josefsson har förresten nyligen gjort den sensationella upptäckten att det kan råda vänskapskorruption i Sverige. Han misstänker att det inte riktigt står rätt till när en person är allsmäktigt när det gäller vilka som får delta i Melodifestivalen (Janne Josefssons scoop).  Stora journalistpriset nästa? Vänskapskorruptionen genomsyrar hela det svenska samhället och det är inte heller alla journalister som släpps fram.

Litet ironiskt är det att Sveriges unga akademi från början var långt ifrån en nytänkande och öppen organisation när den startades härom året, men det är lovande att nuvarande ledamöter vill öka transparensen för urvalsprocesser. Istället för att ha en öppen utlysning av platserna för sina första ledamöter blev speciellt inbjudna uppmuntrade att söka till Sveriges unga akademi. Andra skulle inte göra sig besvär. Och hur identifierades då dessa speciellt inbjudna? Jo, genom erhållandet av stora anslag för då ansåg man att fick man en utsortering av de bäst lämpade. Säger ett stort anslag mer än långa publikationslistor? Ur ett könsperspektiv har man i alla fall lyckats bättre än på många andra håll – hela åtta ledamöter är kvinnor medan fjorton är män. Fast är det inte litet sorgligt att det är bra? Inkvoteringen av män står sig generation efter generation.

Fördelning av resurser

Under rubriken ”Sverige måste handplocka utländska forskarstjärnor” gav utbildningsminister Jan Björklund i torsdags sin syn på vad Sverige behöver göra för att stärka sin internationella konkurrenskraft forskningsmässigt (Debattartikel). Det är ett viktigt steg på vägen att den minister som är det närmaste en forskningsminister vårt land idag har, vilket i sig säger mycket om vilken prioritet regeringenger forskning, insett att något måste göras. Tyvärr uppvisar Jan Björklund inte bevis på insikt när han listar vad som behöver göras för att göra Sverige konkurrenskraftigt. Troligtvis för att det sitter långt in att erkänna att man är del av ett system där kön går före meriter. Var skulle det kunna sluta?

Sverige kan komma långt på vägen konkurrensmässigt genom att nyttja de resurser som redan finns i landet i form av kvinnor och invandrare. Genom att nepotism är vitt utbredd och sanktionerad går många forskningstalanger i Sverige förlorade. Låt oss ta en titt på hur kvinnorna står sig när det gäller resurstilldelning i dagens långt ifrån jämställda akademi:

För Vetenskapsrådets utlysning i medicin 2011 var beviljningsgraden för kvinnor 27,8% och för män 33,2%, dvs kvinnornas chans till beviljande var 84% av männens. Till det kommer att kvinnor beviljades 91% av medelbidraget för män (Statistik VR-M). En liten skillnad kan tyckas. Som man frågar får man svar och det är Vetenskapsrådet själv som får ställa frågorna i sina statistikpresentationer. Ni minns väl talesättet: ”En kvinna måste göra jobbet dubbelt så bra till halva lönen.” Nu ligger inte löneskillnaderna riktigt i den storleksordningen, men talesättets första led bekräftas av ev rapport från Högskoleverket som säger att i Sverige är det cirka 2 gånger svårare för en kvinna än för en man att bli professor (Rapport Högskoleverket 2006). Med det i beaktande borde beviljningsgraden rimligtvis vara 2.2X högre för kvinnorna än för männen. För det krävdes 2.2X mer av dem för att nå dit de kommit och de därmed i genomsnitt är 2.2X bättre! Då är det mycket långt till att Vetenskapsrådets fördelning skulle vara ens i närheten av jämställd. Den fråga Vetenskapsrådet borde ställa är varför det inte är lika många kvinnor som män som ens har möjlighet att ansöka om anslag inom de olika akademiska ålderskategorierna Vetenskapsrådet delar in sina sökande i.

Fast det finns en ålderskategori där kvinnorna är i majoritet i sina ansökningar till Vetenskapsrådet i medicin och det är de yngre forskarna. År 2011 infördes ett nytt projektstöd för yngre forskare som uppgår till inte mindre än en tredjedel av det totala stöd som delas ut i projektanslag. I denna kategori kan Vetenskapsrådet stoltsera med att beviljningsgraden för kvinnor var 12,3% och den för män 22,5%. Bakom detta kan man ana en rädsla hos männen att bli av med makt och resurser och därmed hålla kvinnorna nere i antal. Och detta sker med skattepengar hos en statlig myndighet som säger sig vara intresserade av jämställdhet. Hatten av för Vetenskapsrådet!

En annan skattefinansierad forskningsfinansiär är Stiftelsen för Strategisk Forskning. Bara namnet i sig avslöjar vad det egentligen är frågan om – att fördela pengar till sin krets under täckmanteln att forskningen är strategiskt viktigt. Forskningsmedel såväl som tjänster bör utlysas i öppen konkurrens i breda utlysningar. Bara då har man en chans att hitta de bästa forskarna och projekten. Statistiken från Stiftelsen talar sitt tydliga språk när det gäller vilka som ingår i kretsen. I utlysningen Multidisciplinary BIO som gjordes 2010 var det sex män och noll kvinnor som beviljades anslag. Det beror inte på att kvinnliga sökande saknades. I den senaste omgången av Ingvar Carlsson Awards för ”framtidens forskningsledare” beviljades tre kvinnor och elva män anslag, dvs enbart 21% var kvinnor vilket var betydligt färre än andelen kvinnliga sökande. Det är också skrämmande nära den procent av våra professorer som är kvinnor i dagsläget. Så ska det alltså förbli om Stiftelsen för Strategisk Forskning får bestämma.  

Med varför stirra sig blind på könsfördelning – det viktigaste är väl att pengarna går till de bästa forskarna kanske du invänder. Det är ju precis det de inte gör då det inte finns något belägg för att män skulle vara bättre forskare än kvinnor. Med sin resursfördelning säger Sverige nej tack till en enorm intellektuell resurs baserat på kön och förser män med resurser enbart baserat på det faktum att de är män, ej välförtjänta forskare. För att stärka Sveriges konkurrenskraft måste detta upphöra omedelbart!

För några förslag på vad som borde göras se inlägg om Meritokrati, Transparens och Nytänkande.

En ändring av inkvoteringen av män är nödvändig för att stärka Sverige som forskningsnation

I fredags publicerade sju framstående forskare en artikel i DN där de kommer med flera bra förslag på hur Sverige kan stärka sin position inom medicinsk forskning (Debattartikel). Extra glädjande med artikeln är att majoriteten av dem som står bakom den är kvinnor. De förslag som läggs fram är inte på något sätt unika eller nya, men vi kan alltid hoppas att budskapet till slut når fram till våra politiker. Det som är ovanligt med artikeln är att man vågar peka på ett mycket allvarligt problem på våra lärosäten när det är frågan om makt- och högstatus positioner – att de som sitter på dem ofta inte är så lämpliga för jobbet. Och det gäller inte bara för medicinsk fakultet utan är ett allmänt problem som också gäller i resten av vårt samhälle. Vad som är än värre är att det är dessa mindre lämpliga personer som bestämmer vilka andra som ska få chansen att bedriva forskning vid våra universitet och högskolor eller t ex politik i våra partier, dvs de agerar dörrvakter för att hålla icke-önskvärda element borta.

Vilka är då dessa icke-önskvärda element? Framför allt är det frågan om yngre kvinnor. För många mediokra män finns det inget så skrämmande som en yngre kompetent kvinna. Det förekommer inte alltför sällan att de yngre kvinnorna inte bara förvägras chansen att fortsätta i sin akademiska karriär  genom att de inte ges tillsvidareanställningar utan de motarbetas också aktivt för att de inte, trots de uppsatta hindren, ska lyckas. Så rädda är männen i maktposition att få in personer som är mer kompetenta än vad de själva är att de hellre omger sig av mediokra likasinnade män än att satsa på de bästa forskarna. Eftersom forskare tävlar om ekonomiska resurser och risken att mannens egna resurser skulle minska om en mer kompetent kvinna skulle tillåtas att fortsätta med sin forskning. Alltså måste hon motarbetas och tryckas ned. En ansenlig mängd energi läggs på maktspel och mobbing istället för de egentliga arbetsuppgifterna vilket bidrar till att den manliga forskaren producerar allt mindre forskning. Rädslan att förlora sin makt överspeglar allt annat. Men vad gör väl det? Som artikelförfattarna påpekar sitter dessa personer säkert på sina positioner. En och annan kvinna står i och för sig också för detta beteende, men männen är i klar majoritet. Yngre kompetenta män kan också vara skrämmande, men de knyts i högre utsträckning till personen med makt och blir en i laget.

Vid våra universitet och högskolor är färre än 20% av professorerna kvinnor. Det borde vara genant för ett land som Sverige som i sin självbild ser sig som en internationell jämställdhetsledare. Eller vad säger Nyamko Sabuni och Jan Björklund som både representerar berört departement och ett parti som påstår sig vara för jämställdhet? Att kvinnorna varit i majoritet bland högskolestudenterna sedan sextiotalet borde tysta den högljudda skara som skanderar att den skeva könsfördelningen beror på att det finns för få kompetenta kvinnor för att fylla positionerna som lektorer* och professorer.

I dagens Sverige är det 2.1-2.3 gånger svårare för en kvinna  än en man att bli professor. Det innebär ingenting annat än att det fortfarande pågår en betydande inkvotering av män till denna befattning då det är rimligt att anta att begåvning är jämnt fördelad mellan könen. Sveriges universitet och högskolor går därmed miste om en stor andel av de bästa hjärnorna bara för att de tillhör kvinnor. Givetvis bidrar det till att Sveriges forskning halkar efter. Men kvinnorna har ju alltid varit i minoritet bland professorerna och Sverige har legat bättre till internationellt tidigare kanske du invänder. Förvisso, men Sverige har haft ett försprång när det gäller utbildning och innovation som vi klarat oss på. När resten av världen börjar komma ikapp när det gäller utbildningsnivå kan vi inte längre hålla oss konkurrenskraftiga om vi inte tar tillvara på den kompetens kvinnorna har. Det vore inte heller fel att ge alla skickliga forskare med annan nationell identitet än svensk, kvinna som man, en rättvis chans i forskningssystemet.

* Om man är någorlunda produktiv innebär en lektorstjänst idag att man kommer att befordras till professor. Kraven är inte särdeles högt ställda och stor godtycklighet råder vid bedömning av meriter. Det förekommer till exempel att den som vill befordras själv får utse vilka som ska agera som ”sakkunniga” i ärendet, vilket givetvis gör att välvilligt inställda snarare än vetenskapligt skickliga anlitas för detta uppdrag.

Fler Nobelpris till Sverige? Inför meritokrati!

I DN debatt framlade nyligen nio tungviktare inom svensk forskning och tillika ledamöter i Kungliga Vetenskapsakademin sitt recept på hur Sverige kan få fler Nobelpris framöver (debattartikel). Det mesta av det de säger är vettigt, men med tanke på den roll flera av dem haft för att bidra till att forskningsläget i Sverige ser ut som det gör är det skrattretande när de kommer med uttalanden som ”motverka intellektuell inavel” och ”det är inte minst viktigt att satsa på unga forskare med nya djärva idéer”. Det visar på ett stort mått av insiktslöshet.

På många institutioner vid våra universitet och högskolor kan man följa successionsordningen (finns det någon där man inte kan det?). Den gamle, ofta avlidne, manliga professorns doktorander är idag en professor nära pensionsåldern. I dennes närhet och under dennes beskydd arbetar en medelålders forskare som i sin tur har en favoritdoktorand som utsetts till nästa efterträdare. Ibland är så många som fyra generationers forskare samtidigt verksamma inom det prioriterade forskningsområdet. Gången brukar vara att en silverrygg (etablerad professor med makt) utser sin efterträdare och ser till att denna person får tjänst vid institutionen. Ibland efter att ha lobbat för ett visst ämne för tjänst från VR eller en viss person för tjänst från KVA fram till för något år sedan då dessa tjänster togs bort. Visserligen förekommer det att kvinnor väljs ut, men det är betydligt oftare frågan om män.  

Om man studerar hur ofta en ”utlyst” högre tjänst vid våra universitet och högskolor tillsätts av en intern kandidat finner man att det är osannolikt ofta. Alldeles för ofta för att det skulle vara meriterna som styr och ju äldre universitet desto mer inavel i rekryteringen av den enkla anledningen att våra nyare universitet och högskolor ännu inte kan uppvisa flera generationers forskare. Som det är nu är tjänsteutlysningar ofta ett spel för gallerierna där man lurar sökande att det skulle finnas en tjänst och även ett slöseri med tid för de sakkunniga som ska granska kandidaterna.

Systemet bygger på ömsesidigt utbyte. De utvalda, oftast yngre män, curlas fram och får tillgång till resurser och möjlighet andra i deras generation enbart kan drömma om. I gengäld får silverryggarna bekräftelse genom att deras forskning kommer att överleva dem själva och, icke att förringa, det genererar dem en plats på sin institution efter det att de gått i pension. Tjänster och gentjänster.

I dagens forskningssystem straffas, snarare än belönas, unga forskare med djärva idéer. Nya och djärva idéer kräver tid för att ge avkastning, men det tas inte med i ekvationen när anslag ska fördelas från exempelvis det statliga Vetenskapsrådet. Till detta har många av professorerna bakom artikeln dragit sitt strå till stacken. Sampublikationer med silverryggen som tagit sig an den yngre forskaren slår nästan alltid den mindre produktionen från den yngre oberoende forskaren när medel ska fördelas. För att inte tala om den interdisciplinära forskning som man gärna med rätta vill föra fram då det är mer troligt att den leder till genombrott än den strikt monodisciplinära – den finansieras i princip aldrig. Och så måste det förbli om man ska se till att silverryggarnas egen forskning lever vidare och deras kronprinsar får medel att bedriva den. Det märkliga är att fler yngre forskare som också är kvinnor än de som är män verkar ha gått på att det skulle vara självständighet, nytänkande, långsiktighet och interdisciplinär forskning man ska uppvisa för att nå framgång som forskare i Sverige. Kan det vara så att männen tipsats redan som doktorander om vad det är som egentligen räknas? Eller att kvinnorna är naiva och vill visa sig duktiga?

Att många forskare är internrekryterade betyder inte att de är dåliga forskare och visst finns det en ekonomisk poäng med att den infrastruktur som finns på våra universitet och högskolor återanvänds av flera generationer forskare. Problemet är bara att återanvändning av idéer sannolikt inte kommer att generera några Nobelpris. Det viktigaste steget Sverige kan ta för att skapa förutsättningarna för fler Nobelpris är att övergå från nepotism till meritokrati. Som en bonus kommer man då att få en mer jämställd forskarkår. För att nå dithän måste makten över vilka som får bedriva forskning i Sverige tas ifrån såväl klåfingriga politiker som silverryggar. Det är på tiden att Sverige som en av de sista ledande forskningsnationerna inför ett system för tilldelning av forskningsmedel fritt från styrning av inhemska forskare. 

Curlandet av män inom akademin

I ett chatt med karriärcoachen Nina Jansdotter diskuterades det relativt nya fenomenet att många yngre behöver curlas på jobbet (chattutdrag). Inom akademin har curling av unga män pågått betydligt längre än begreppet använts för att beskriva ett tvivelaktigt föräldraskap. Många män inom akademin behöver curlas för att kunna ta sig framåt i karriären då de ofta omges av betydligt mer kompetenta kvinnor. Två exempel på hur curlingen kan gå till beskrivs nedan. Händelserna inträffade på ett av Sveriges största lärosäten, men liknande händelser sker tyvärr runt om i vårt rike.

Den unga framgångsrika forskaren som också var kvinna hade skrivit en vetenskaplig artikel som var redo att skickas in för publicering. Hennes manliga äldre chef och tillika professor ansåg att det var av vikt att hans utsedde kronprins utökade sin publikationslista. Därför tog han utan att ens nämna det för kvinnan bort hennes namn från artikeln, där hon var seniorförfattare, och satte dit kronprinsens trots att kronprinsen inte hade haft något med studien att göra. Kvinnan tog upp övertrampet med sin prefekt, en äldre professor och tillika man, som sedermera blev dekan för fakulteten. Hans svar blev att han inte la sig i författarskap i de olika forskargrupperna. Ytterligare ett övertramp och ett inte ovanligt sätt att tillämpa ledarskap inom akademin. Det är nämligen många seniora akademiker som har misstolkat begreppet ”akademisk frihet”* till att betyda att man får göra som man vill mot vem man vill.

Att man kommer undan med att göra som man vill brukar personalavdelningarna se till i de få fall personen som är utsatt för övertramp av både sin närmaste chef och prefekt har civilkurage och styrka nog att ta ärendet vidare. En av de viktigaste funktionerna hos personalavdelningen är nämligen att tysta internkritik genom att sopa händelser under mattan och de är helt underställda lärosätenas ledningar. Därmed står de på den starkares sida så låt er inte luras av att de ger sken av att lyssna och förstå. Står på den starkares sida gör också fackföreningarna vilket kan te sig märkligt, men vid skärskådning är det inte så svårt att se den bakomliggande logiken. De starkare tenderar att ha fasta tjänster och utgör därmed en säkrare medlemsgrupp än de som utsatts för övertramp för den senare gruppen har ofta osannolika, otrygga anställningsformer. Samma logik praktiseras för övrigt vid löneförhandlingar skötta av fackföreningar. Medlemmar som ska sluta för att deras kontrakt löper ut förhandlas det inte för till förmån för dem som har fasta anställningar. För kollektivets bästa argumenterar man. Och så undrar fackföreningarna varför de har så svårt att locka gruppen visstidsanställda.

Meritförteckningen hos en av institutionens kronprinsar var litet tunn. Hos den testosteronstinna institutionsledningen beslutades att han skulle bli biträdande handledare för ett par doktorander i ett steg att förbättra den. Kruxet var bara att han inte var kompetent att handleda doktoranderna. Och huvudhandledaren, en äldre professor och tillika man, hade inte tid med mycket mer för doktorander än det tog att skriva upp att han handlett dem i sin meritförteckning. In kallas en av många de skickliga docentkompetenta forskare vars enda negativa egenskap var att de var kvinnor och institutionen därmed inte valt att stödja. Hon fick göra jobbet, medan kronprinsen fick ta åt sig äran. Att ens dryfta frågan med prefekten, för ovanlighetens skull en man i medelåldern, var otänkbart eftersom han låg bakom förslaget. Men varför göra jobbet kanske du invänder. Av lojalitet mot doktoranderna.

*Begreppet ”akademisk frihet” syftar på att forskare själva har rätt att välja inom vilket område de vill forska.

Bemötandet av kvinnor i karriären

På förmiddagen idag sände P1 ett potpurri av inslag från Annika Lantzs serie ”Sist med det senaste” från i våras (http://sverigesradio.se). Ett inslag belyste hur Sverker Olofsson i programmet ”Rakt på” behandlade framgångsrika män och kvinnor olika i sitt sätt att ställa frågor till dem. Hans gäster för dagen var Anders Borg och Viveca Steen. Trots att båda är föräldrar fokuserade frågorna till Viveca Steen på hur hon lyckas kombinera föräldrarollen med karriären, medan frågorna till Anders Borg handlade om ekonomi, världspolitik och miljö.

Vid en disputation vid ett av Sveriges mest välkända lärosäten i våras utspelade sig följande när betygskommittén sammanträdde*. Som så ofta är fallet var respondenten (den som försvarar sin avhandling) en ung kvinna och handledaren en äldre man. Betygskommittén var enig om att både avhandling och försvar höll en mycket hög klass och ställde till handledaren frågan om respondenten avsåg att fortsätta med forskning. Svaret blev häpnadsväckande: ”Jag hade hoppats det, men hon har andra planer. Hon vill bilda familj.” Att det i 2010-talets Sverige skulle ses som oförenligt med en forskarkarriär och familjeliv för en kvinna är inget annat än en katastrof för allt vad jämställdhetsarbete heter och uttalande har vitt gående konsekvenser.

Handledaren representerar den grupp forskare med makt att bestämma vilka andra som ska få forska. De beredningsgrupper som avgör vilka som får forskningsanslag från våra statliga institutioner som Formas och Vetenskapsrådet är nämligen fulla av just äldre män. Ofta med medioker forskningsframgång för de riktigt skickliga forskarna tenderar att inte ha tid med dylika uppdrag och vara mer hängivna forskning än maktpositioner. De statliga myndigheterna är på pappret mycket måna om att det ska råda jämställdhet och är bekymrade över att utredning efter utredning visar att män gynnas när det gäller tilldelning av medel från desamma. För att ingen ska missgynnas har man som en åtgärd bestämt att alla ska redovisa eventuella avbrott från forskningen i sina CVn och där är föräldraledighet det vanligaste avbrottet. Vad händer då när personer som handledaren ovan får den informationen i sin hand? Jo, kvinnorna blir utdömda för att de inte rimligtvis kan kombinera en forskarkarriär med familjeliv, dvs deras forskningsplaner och meriter blir av underordnad betydelse. Det leder till en systematisk nedvärdering av kvinnornas förmåga, må vara omedveten, men ack så reell. Därför är yttranden som ”Det är ett bra projekt, men hon kommer inte att klara av att fullfölja det” en typisk kommentar i den återkoppling som ges vid avslag av ansökan om forskningsmedel

Det är inte en slump att andelen kvinnor i den akademiska forskningen faller direkt efter doktorandtiden för det är då kvinnorna börjar utgöra ett hot mot den rådande strukturen. Eftersom de oftast är bättre forskare än de män som sitter tryggt på sina fasta tjänster. Bland doktorander dominerar inom de flesta ämnesområden idag kvinnorna för att handledarna, de manliga likväl som minoriteten kvinnliga, har insett att de är bättre kvalificerade för jobbet. Inte blir kvinnorna sämre för att det börjar bilda familj, vilket oftast inträffar efter doktorandtiden, men en ursäkt behövs för utrensningen och då används familjeskälet för att ignorera kvinnornas kompetens. Gubbmaffians bluff måste synas av våra myndigheter och politiker så att vi får till en ändring. Den stora utmaningen ligger i att samma sneda maktfördelning råder inom alla sektorer och det krävs en heroisk insats för att komma till slutsatsen att det system som gynnat en själv till en maktposition inte är meritokratiskt. Vilken makthavare är redo att ta den staffettpinnen?

* Efter en disputation träffas handledaren till doktoranden, opponenten (den person som har huvudansvaret för utfrågningen av doktoranden vid disputationen) samt betygskommittén (de sakkunniga forskare som ska bedöma avhandlingen och försvaret av densamma) för en diskussion.