Jämställdhet inom Life Science

Enligt Life Science Sweden är Life Science branschen bra på jämställdhet på vd-positioner eftersom hela 19% av alla på vd position är kvinnor (Notis). Den analysen borde vara svårbegriplig för alla med grundläggande kunskap i matematik (1 är inte detsamma som 4). Framför allt om de också har kännedom om hur stor andelen kvinnor är bland de som disputerat inom livsvetenskaperna de senaste 20 åren. Diskussionen uppkommer i kölvattnet av att Tyskland beslutat att införa könskvotering till bolagsstyrelser. Fast det är inte frågan om att införa en könskvotering - det är frågan om att avskaffa den som nu är allmänt rådande: Den att mediokra män kvoteras in till förmån av excellenta kvinnor. Den argumentationen borde även företrädare för ökad representation av kvinnor i bolagsstyrelser anamma så att kvinnor inte avstår för att de inte vill bli inkvoterade trots att deras meriter visar att de är lämpade för jobbet (Debattartikel DN). Sådana betänkligheter har inte stoppat de män som idag sitter i våra styrelser och andra ledande samhällspositioner trots deras brist på kompetens. Det är hög tid att omdefiniera begreppet inkvotering samt att någon redogör för Jens Spendrup, ordförande för Svenskt Näringsliv, varför det är så få kvinnor på maktpositioner i Sverige. Brist på kompetens är inte i närheten av sanningen (Debattartikel DN).

Ett anmärkningsvärt inlägg i debatten om kvotering till bolagsstyrelser kommer från Lars Oxelheim som menar inkvotering av kvinnor till styrelser bara är en demokratifråga då det varken finns belägg för att fler kvinnor i styrelsen skulle vara värdeskapande eller eller negativt (Debattartikel DN). Därmed menar han att lagstiftning i frågan bör undvikas. När blev det fel att sträva efter demokrati? Troligtvis i samband med att de överrepresenterade insåg vilka konsekvenser det skulle få för den egna gruppen.

När kommer jämställdheten sättas under luppen?

Tidskriften Fokus har i veckan publicerat en ingående granskning om integration som tydligt slår fast att invandrare klarar sig sämre än personer med generationers bakgrund i Sverige (Integrationsgranskning Fokus 2013). Nu väntar vi med spänning på att lika mycket energi läggs på en granskning mellan kvinnor och män. Vissa parametrar skulle kunna återanvändas som de är, t ex andel kvinnor och relativa ohälsotal.  För parametern relativ inkomst skulle det viktiga komplementet ”med likvärdig utbildning” behöva läggas till. Fast jämställdhet kanske är en aveny som inte är så trevlig att beträda för då måste mer självrannsakan till och frågan hur den egna lönebilden ser ut diskuteras.

Ett anspråkslöst förslag för att komma till rätta med lönegapet

I veckans nummer av Nature ägnas ett stort utrymme åt att den akademiska världen är långt ifrån jämställd till männens fördel. Knappast upplyftande läsning för unga kvinnor som funderar på en akademisk karriär, men desto mer nyttig dylik för män inom akademien som lever i förnekelse och behöver en ögonöppnare.

Något som framkommer av temanumret i Nature är att kvinnor inom akademin i så väl Europa som USA har mellan 25-40% lägre lön än sina manliga kollegor som ofta är de som står för lönesättningen (Artikel Nature). Det vill säga att skillnaden i löner inom akademin är ännu större än i resten av samhället (Artikel Aftonbladet, Artikel i DN). Knappast en nyhet, men idag rapporterar SvD att det förekommer ett stort lönegap mellan idrottande män och kvinnor (Artikel SvD).

På DN debatt uppmärksammas idag att jämställdheten inom IT-sektorn inte är bättre än inom akademin (Debattartikel DN).  Kanske för att hålla kvinnor borta från höglönesektorer?

En löneskillnad baserad på kön ska inte accepteras någonstans så kvinnor i alla länder förenas i ett:

"Jag vill ha minst lika mycket i lön som du/ni skulle ge en manlig sökande/kollega med likvärdiga meriter!" 

nästa gång du blir tillfrågad vilken lön du anser att du borde få. Om vi är tillräckligt många som säger så kommer vi att höras! Det vore också uppskattat om fackföreningsrepresentanter övar in detta mantra.

För mer läsning om hur kvinnor inom akademin i Sverige behandlas se gärna tidigare inlägg (Fördelning av resurser, Inkvotering av män, Män curlas och Förföljelse av kvinnnor).

Jämställdhetsarbetet behöver en skjuts

I DN debatt ger jämställdhetsminister Nyamko Sabuni idag förslag på hur Sverige skulle kunna komma till rätta med den skeva könsfördelningen i bolagsstyrelser (Debattartikel). Det börjar bra, med en del argument som hämtade från denna blogg, men utmynnar i ett tre ganska harmlösa och okontroversiella förslag. För att Nyamko Sabuni av svårbegriplig anledning säger sig vara emot kvotering baserad på kön. Det hon inte inser är att hon genom sin ståndpunkt accepterar den avart av kvotering där kön går före kompetens. Exakt det som brukar vara den vanliga invändningen mot invkvotering av kvinnor från män som är rädda för att deras privilegier ska försvinna. De odlar därför myten att det inte skulle finnas tillräckligt med kvinnor som har efterfrågad kompetens. Som det ser ut idag sker en könsbaserad inkvotering av mindre kompetenta inhemska män till förmån av mer kompetenta kvinnor. Och invandrare.

Det finns i Sverige ett område där det ser värre ut med köns- och därmed maktfördelningen än i bolagsstyrelser. Det är på toppjobben inom den akademiska världen där andelen professorer av kvinnligt kön idag enbart uppgår till knappa 20%. Vad som tenderar hända inom den akademiska världen om du är kvinna och framför allt om du är en mycket kompetent kvinna har vi skrivit om tidigare (Skrota Jante , Inkvotering av män, Inför meritokrati!). Och det är tyvärr inte stöd och uppmuntran utan det omvända. Minst lika mycket som det här är en rättvisefråga handlar det om konkurrenskraft. Självklart ska inte kön avgöra din karriärmöjlighet, men i en allt mer globaliserad värld har inte Sverige som land, lika litet som ett bolag, råd att säga nej till sina talanger baserat på deras kromosomuppsättning. 

Kvinnor kan men får inte

Idag skriver två forskare och tillika herrar att Sverige tappar som forskningsnation när det gäller toppforskning (Debattartikel).  KVA* har därför tagit initiativet till en jämförande studie mellan Sverige och några länder som anses bättre på att få fram/rekrytera forskare av högsta klass. De orsaker som pekas ut till Sveriges misslyckande är att svenska universitet har för hög andel extern finansiering, att karriärsystemet för unga forskare i Sverige är oklart och att rekryteringen av akademiska ledare är svag. Nedan följer kommentarer till de tre orsakerna ur ett könsperspektiv.

Vi har i Sverige, i likhet med många andra länder, ett system med inkvotering av mediokra män till förmån för excellenta kvinnor. Till ledande positioner i hela samhället och dit räknas även forskare med tonvikt på professorer och andra akademiska ledare. Ju mer makt som läggs i universitetens egna händer, desto mer medel kommer då att gå till männen eftersom de håller varandra om ryggen medvetet eller ej. En del externa finansiärer tillämpar principen att universiteten först ska sålla ut kandidater så att de inte ska behöva bedöma så många ansökningar. Det har visat sig förödande för forskare av kvinnligt kön och ger en försmak på vad en större andel resurser direkt till universiteten skulle generera. Låt oss belysa med två exempel. Det första är alla de satsningar på Excellenscentra som varit populära de senaste tio åren. Till stor del uteslöts kvinnorna från de grupperingar universiteten nominerade, vilket kombinerat med en anmärkningsvärd bedömningsprocess, resulterade i att enbart en bråkdel av enorma resurser kom forskare av kvinnligt kön till del (Hans excellens : om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer). Det andra exemplet är Wallenberg Scholars där universitet sållar kandidater, vilket bidragit till att bland de första tre omgångarnas mottagare har blygsamma 20% varit forskare av kvinnligt kön (Wallenbergs Scholars). Att låta universiteten själva besluta mer om sina resurser skulle inte främja Sveriges selektion av toppforskare då det inte finns någon anledning att misstänka att de inte skulle vara jämnt representerade mellan könen.

Att karriärsystemet för yngre forskare är i princip obefintligt instämmer vi i, men det fungerar trots allt bättre för unga män än för unga kvinnor. Fördel ges också om du är en jasägare som är beredd att fortsätta i samma forskningsmönster som de silverryggar som nu sitter på maktpositioner. Unga män ges i större utsträckning chansen att bli tronarvingar, men de kanske också är mindre integritetshävdande än sina kvinnliga kollegor? Med andra ord frodas konformismen vilket inte är en gynnsam miljö för att få fram toppforskare. Vad som tenderar hända om du är kvinna och framför allt om du är en mycket kompetent kvinna har vi skrivit om tidigare (Skrota Jante , Inkvotering av män, Inför meritokrati!). 

Något att verkligen beakta när det gäller att vaska fram toppforskare är den artikel om hur NIH* beviljar forskningsansökningar som publicerades i Nature i veckan (Artikel).  Det som konstaterades var forskare som står för forskning med stort genomslag, dvs toppforskare, i mycket liten omfattning får anslag från världens största forskningsfinansiär inom medicinsk forskning. Det man fann var att de forskare som var med och beslutade om vilka som får forskningsanslag i stor utsträckning själva fick anslag trots att de presterat som medelmåttor. Inte helt olikt hur det ser ut hos svenska forskningsfinansiärer; om du kliar min rygg så kliar jag din och låt framför allt inte oliktänkarna få en chans. Och de som kliar tenderar att vara män som beroende på att de inte nått sina positioner beroende på kompetens utan inkvotering är mycket rädda för kompetenta kvinnor som kan avslöja deras tillkortakommanden. Självklart bidrar strukturer som denna till att det blir svårt, kanske till och med näst intill omöjligt, för forskare som står för nytänkande och håller hög klass att ta sig fram. Framför allt om de också är kvinnor.

Vi vet sedan tidigare att det är svårare för forskare av kvinnligt kön att få anslag från statliga medel vilket Christine Wennerås och Agnes Wold visade i sin för VR* graverande studie (Nepotism and Sexism in peer-review). Liknande slutsatser kom vi fram till förra året då vi tittade på hur VR beviljat anslag inom ämnesrådet medicin (Resurstilldelning). Att det inte gäller enbart medicinsk fakultet utan att manliga inkvoterade mediokra forskare har en allmänt nedlåtande attityd mot sina kvinnliga kollegor visar en färsk studie genomförd av Anna Peixoito och Anna-Karin Wyndhamn (Jämställda Fakulteter?). Så en stor stöt, kanske den största, för att få fart på Sveriges akterseglade forskningsskuta borde sättas in på att se till att det verkligen är de bästa forskarna som får bedriva forskning i vårt land. Oavsett kön och etniskt ursprung. Viktiga steg i den riktningen tas genom att avpersonifiera ansökningar, ej ha inhemska granskare samt att inte längre tillåta riktade ansökningar som maskeras med det populära ordet ”strategiska”.

*KVA = kungliga vetenskapsakademien, NIH = National Institute of Health, VR = Vetenskapsrådet

Det är skillnad på kvotering och kvotering

Få ord väcker så många känslor som könskvotering och det råder en allmän missuppfattning att det skulle röra sig om att ge kvinnor tillträde till positioner de inte är kompetenta för. Ingenting kunde vara mer fel – det är frågan om att sluta inkvoteringen av mediokra män till förmån för excellenta kvinnor! Att få männen att erkänna detta faktum är en stor utmaning för vem vill erkänna att man kanske nått sin position beroende på kön istället för kompetens?

EU-parlamentet vill se en kvotering så att bolagsstyrelser består av åtminstone 40% kvinnor (DN, SvD). Enbart två länder i ministerrådet sägs vara emot – Storbritannien och Sverige. Genant uti fingerspetsarna. Forskning visar att bolag med stor kvinnorepresentation i sina styrelser uppvisar bättre resultat än de där enbart män huserar. Hur kan man vara emot det? För att inte nämna rättviseaspekten, dvs att alla ska ha rätt att uppnå sin fulla potential.

Igår togs det upp att forskare av manligt kön oftare än de av kvinnligt får erbjudande om att skriva artiklar i prestigefulla tidskrifter som Science och Nature (Notis SR, Artikel Nature). Även med hänsyn tagit till att kvinnorna från början är färre. Ytterligare ett exempel på inkvotering av män.

Stockholms stadsteater överväger kvotering för att se till att fler pjäser av dramatiker som också är kvinnor sätts upp (Artikel DN). En kvotering så att andelen kvinnor med professorstitel vore också på sin plats för idag ligger den på knappt 20%. Enorma resurser går Sverige förlorade genom att tillåta det att vara så.

Fast en viss kvotering är våra universitet och högskolor bra på. När det är dags att utse en betygskommitté*, sakkunniga eller en arbetsgrupp vill man gärna se en jämn könsrepresentation. Resultatet blir att de få kvinnor som finns inom forskningen belastas med mer administrativa uppdrag än sina manliga kollegor som därmed i större utsträckning får ägna sig åt sin forskning. Ett mycket effektivt sätt att hålla kvinnorna på mattan.

*En betygskommitté granskar om en avhandling som läggs fram till försvar samt försvaret håller måttet.

Skrota Jante och inse att kvinnor kan vara excellenta forskare!

-->

Utbildningsminister Jan Björklund ger idag i en debattartikel på DN information om den kommande forskningspropositionen (Debattartikel). Han menar att Sverige inte får tillräcklig utdelning på de medel man satsar på forskning och slår sig på bröstet för att Sverige skulle vara ett av de länder som satsar mest på forskning. Det här är en sanning med modifikation. När man anger hur mycket ”Sverige” satsar på forskning brukar man ta med de summor företag verksamma i Sverige lägger ned på forskning och den är en ansenlig del av den totala summan. Vidare har staten ett system för att slussa runt pengar mellan olika departement. En icke försumbar del av de pengar Utbildningsdepartementet lägger forskning tas igen av Näringsdepartementet i form av de ockerhyror Akademiska Hus tar ut, bl a för att de är ålagda att gå med vinst!

Det är mycket positivt att Jan Björklund har fått gehör för att det ska investeras mer pengar i forskning hos sina kollegor i regeringen, men det är också viktigt att dessa pengar används på ett klokt sätt. Vilket är då Jan Björklunds recept på att få ut mer av varje spenderad krona (hur nu det kan mätas)? Jo, det ska satsas på eliten, både hos de yngre och de etablerade, och på att få hit internationella toppforskare.

Att unga forskare har tuffa villkor är en fråga som stötts och blötts i decennier utan att villkoren förbättras. Tjänstefrågan är inte löst och man inför nu på sina håll ett system som i likhet med det utdömda forskarassistentsystemet tillåter att forskare får ha tjänster i fyra år utan att bli tillsvidareanställda. Varför ska forskare inte ha samma rätt till en trygg anställning som andra yrkesgrupper? Ett visst mått av excellens har uppnåtts av de som kommit så långt att de fått starta en egen forskningsgrupp. Att de efter fyra år ställs inför någons godtycke och ofta får avsluta sin forskarkarriär är ett resursslöseri utan dess like. Att kvinnor aktivt sorteras ut vid detta steg visar statistik från flera av våra större lärosäten. Inte för att kvinnorna inte är kompetenta nog att fortsätta sina karriärer som forskare utan för att de är mer kompetenta än de män som har makten att avgöra deras öde. Här har vi en viktig anledning till att Sverige inte presterar så bra som vi skulle kunna göra som forskningsnation – majoriteten av den excellens som finns hos forskare med kvinnligt kön tas inte tillvara till förmån för inkvotering och satsningar på mediokra män. Det här gäller tyvärr inte bara forskningen utan är ett systemfel vi måste komma tillrätta till för att stå oss i den globala konkurrensen.

Ett annat stort problem inom forskningen i Sverige är att nytänkande och självständighet motarbetas. Det som premieras är att trampa på i silverryggarnas (äldre forskare, företrädesvis av manligt kön) spår som jasägare. Det är lågt i tak på de flesta (alla?) av våra lärosäten och individer som vill driva organisationer framåt genom konstruktiv kritik tystas ned och avpolletteras. Stagnerade och trångsynta organisationer är inte optimalt för världsledande forskning. Och att trampa på i samma gamla spår är inte den mest troliga vägen mot genombrytande upptäckter.

Den största satsningen vill Jan Björklund göra på att få hit internationella toppforskare. Varför inte börja med att ge de invandrare som redan är här en rimlig chans att lyckas som forskare? I likhet med kvinnorna är de uteslutna från de nätverk där det avgörs vem som ska få forska i vårt land och har därmed mycket svårt att ta sig fram även med utmärkta meriter. Handplockning direkt till lärosätena luktar vänskapskorruption lång väg. Självklart kommer de att väljas ut som arbetar med liknande frågeställningar som den som ska välja ut dem eller är bekanta med desamma. Ska vi våga oss på en gissning att ytterligare forskningsresurser kommer att omfördelas från excellenta kvinnor till mediokra män med detta genidrag? Som brukar bli utfallet när det är frågan om ”Excellenssatsningar" - se Hans excellens : om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer

-->

Förslaget med mer långsiktig forskningsfinansiering är bra. Den nuvarande finansieringen från statliga Vetenskapsrådet gynnar säker men knappast revolutionerande forskning.

-->

I sitt sista förslag motsäger Jan Björklund sig själv. Om han vill behålla bredd kan han inte uppmana våra lärosäten att satsa på att profilera forskningen. Och bredd behövs för vi vet inte idag vad som kan vara behövlig kunskap imorgon. Och hur ska vi avgöra vad som är kvalitet? Många av de upptäckter som lett till Nobelpris har först publicerats i tidskrifter som inte rankas så högt. Är det den forskningen som ska väljas bort? Resursutredningen föreslog att andelen professorer av kvinnligt kön skulle tas som ett kvalitetsmått för fördelning av medel till våra universitet och lärosäten. Trots att de bara berörde en bråkdel av de totala medlen var förslaget för kontroversiellt för plockas upp av vår utbildningsminister.