Autonomi = grogrund för vänskapskorruption

Idag skriver fyra forskare att universiteten förlorat på autonomireformen som nu har tre år på nacken (Debattartikel DN). På enbart tre år visar forskning tydligt att demokratin på universitet och högskolor urholkats till förmån för ledningar som inte drar sig för att avskeda personer som är av avvikande åsikt. En fråga som berörs är effekten den ökade autonomin har på rekrytering, både när det gäller den vetenskapliga kvaliteten hos de forskare som rekryteras samt vilka personer som lockas till en organisation där prestige går före kunskap. De senare är inte de personer som har bäst förutsättningar att stå för stora forskningsgenombrott. Eller ens små. Forskningen tar ju tid från betydligt viktigare aktiviteter som att förhandla till sig egna förmåner och nära ett brett nätverk.

Att godtycket och ryggkliandet skulle öka om transparensen i rektryteringen skulle minska varnades det för redan för sex år sedan av Ylva Lööf och hennes artikel belyser att det var långt ifrån en öppen och rättvis rekryteringsprocess innan autonomireformen genomfördes (Debattartikel DN). Nu är det än mer frågan om vem som känner vem som avgör vilka som får forska i Sverige. Det får två för forskningen ödesdigra konsekvenser. För det första innebär det att mobiliteten minskar eftersom din chans att få en tjänst ökar ju bättre kontakter du har på ett lärosäte.* För det andra sorteras kvinnor bort eftersom det kan väljas relativt fritt bland de kandidater som söker en tjänst och män som bekant väljer män.

Att de kvinnor som trots alla hinder befinner sig i den högre akademiska världen hindras av universitetens ökade autonomi har vi skrivit om tidigare (Kvinnor kan men får inte). Likaså hur förödande brist på rörlighet är för forskningen (Dags att lägga fåfängan åt sidan).



*Det vanligaste sättet att få en statlig forskartjänst som lektor eller professor är att den egna institutionen skapar en. Anställningsprofilen skräddarsys för kandidaten i fråga och den utdragna process som följer är ett skådespel med given utgång.

Vi går i fel riktning

Idag uppmärksammar Gudrun Schyman (FI) och Per Bolund (MP) att inkomstklyftorna mellan kvinnor och män ökat i Sverige sedan alliansen kom till makten (Debattartikel). Här vill vi slå ett slag för vårt förslag för att komma till rätta med ojämställda löner och vill be alla chefer, fackliga representanter och kvinnor som själva förhandlar om sin lön att besöka vårt tidigare inlägg i frågan (Ett anspråkslöst förslag).

När lönefrågan är uppe till diskussion bör också de mutor som tilldelas forskare vid en del av våra universitet och högskolor för att de ska utföra sitt jobb sättas under luppen. Ett vanligt alibi för att arvodera utvalda medarbetare är att de tilldelats/tagit på sig ett uppdrag som anses tråkigt, t ex studierektorskap.  De belönas därmed med X tusen kronor extra per månad utöver framförhandlad lön, vilket varken tas hänsyn till vid den infrekventa lönekartläggningen eller vid löneförhandlingar. Oftast är de som belönas med ett extra arvode av manligt kön och på god fot med sin prefekt* som kan ta egna beslut i frågor som dessa utan att tillfråga institutionsstyrelsen. Så skillnaden i lön mellan kvinnor och män på likvärdiga positioner och med liknande meriter inom den akademiska världen är de fakto större än vad som visas på pappret.

En intressant konsekvens av arvoderade sidouppdrag är att de tar tid från de arbetsuppgifter personerna annars skulle göra, men personerna lyfter fortfarande full lön för desamma. Krav på att extrauppdragen ska utföras på icke-betald arbetstid lyser med sin frånvaro. Det gäller också för de mycket generösa styrelsearvoden företrädesvis manliga professorer får för sina uppdrag i diverse bolagsstyrelser. När det uppdagades att Wanja Lundby-Wedin hade många styrelseuppdrag utöver sitt ordförandeskap för LO stormade det rejält. För att kvinnor döms efter en annan måttstock än män. Vad sägs t ex om styrelseuppdragen hos före detta rektor på KI professor Hans Wigzell - (CV med styrelseuppdrag) som redan innan sin officiella pensionering hade många välavlönade sidouppdrag?

*Prefekt är benämningen på en chef vid en akademisk institution.

Jämställdhet inom Life Science

Enligt Life Science Sweden är Life Science branschen bra på jämställdhet på vd-positioner eftersom hela 19% av alla på vd position är kvinnor (Notis). Den analysen borde vara svårbegriplig för alla med grundläggande kunskap i matematik (1 är inte detsamma som 4). Framför allt om de också har kännedom om hur stor andelen kvinnor är bland de som disputerat inom livsvetenskaperna de senaste 20 åren. Diskussionen uppkommer i kölvattnet av att Tyskland beslutat att införa könskvotering till bolagsstyrelser. Fast det är inte frågan om att införa en könskvotering - det är frågan om att avskaffa den som nu är allmänt rådande: Den att mediokra män kvoteras in till förmån av excellenta kvinnor. Den argumentationen borde även företrädare för ökad representation av kvinnor i bolagsstyrelser anamma så att kvinnor inte avstår för att de inte vill bli inkvoterade trots att deras meriter visar att de är lämpade för jobbet (Debattartikel DN). Sådana betänkligheter har inte stoppat de män som idag sitter i våra styrelser och andra ledande samhällspositioner trots deras brist på kompetens. Det är hög tid att omdefiniera begreppet inkvotering samt att någon redogör för Jens Spendrup, ordförande för Svenskt Näringsliv, varför det är så få kvinnor på maktpositioner i Sverige. Brist på kompetens är inte i närheten av sanningen (Debattartikel DN).

Ett anmärkningsvärt inlägg i debatten om kvotering till bolagsstyrelser kommer från Lars Oxelheim som menar inkvotering av kvinnor till styrelser bara är en demokratifråga då det varken finns belägg för att fler kvinnor i styrelsen skulle vara värdeskapande eller eller negativt (Debattartikel DN). Därmed menar han att lagstiftning i frågan bör undvikas. När blev det fel att sträva efter demokrati? Troligtvis i samband med att de överrepresenterade insåg vilka konsekvenser det skulle få för den egna gruppen.

När kommer jämställdheten sättas under luppen?

Tidskriften Fokus har i veckan publicerat en ingående granskning om integration som tydligt slår fast att invandrare klarar sig sämre än personer med generationers bakgrund i Sverige (Integrationsgranskning Fokus 2013). Nu väntar vi med spänning på att lika mycket energi läggs på en granskning mellan kvinnor och män. Vissa parametrar skulle kunna återanvändas som de är, t ex andel kvinnor och relativa ohälsotal.  För parametern relativ inkomst skulle det viktiga komplementet ”med likvärdig utbildning” behöva läggas till. Fast jämställdhet kanske är en aveny som inte är så trevlig att beträda för då måste mer självrannsakan till och frågan hur den egna lönebilden ser ut diskuteras.

Ett anspråkslöst förslag för att komma till rätta med lönegapet

I veckans nummer av Nature ägnas ett stort utrymme åt att den akademiska världen är långt ifrån jämställd till männens fördel. Knappast upplyftande läsning för unga kvinnor som funderar på en akademisk karriär, men desto mer nyttig dylik för män inom akademien som lever i förnekelse och behöver en ögonöppnare.

Något som framkommer av temanumret i Nature är att kvinnor inom akademin i så väl Europa som USA har mellan 25-40% lägre lön än sina manliga kollegor som ofta är de som står för lönesättningen (Artikel Nature). Det vill säga att skillnaden i löner inom akademin är ännu större än i resten av samhället (Artikel Aftonbladet, Artikel i DN). Knappast en nyhet, men idag rapporterar SvD att det förekommer ett stort lönegap mellan idrottande män och kvinnor (Artikel SvD).

På DN debatt uppmärksammas idag att jämställdheten inom IT-sektorn inte är bättre än inom akademin (Debattartikel DN).  Kanske för att hålla kvinnor borta från höglönesektorer?

En löneskillnad baserad på kön ska inte accepteras någonstans så kvinnor i alla länder förenas i ett:

"Jag vill ha minst lika mycket i lön som du/ni skulle ge en manlig sökande/kollega med likvärdiga meriter!" 

nästa gång du blir tillfrågad vilken lön du anser att du borde få. Om vi är tillräckligt många som säger så kommer vi att höras! Det vore också uppskattat om fackföreningsrepresentanter övar in detta mantra.

För mer läsning om hur kvinnor inom akademin i Sverige behandlas se gärna tidigare inlägg (Fördelning av resurser, Inkvotering av män, Män curlas och Förföljelse av kvinnnor).

Jämställdhetsarbetet behöver en skjuts

I DN debatt ger jämställdhetsminister Nyamko Sabuni idag förslag på hur Sverige skulle kunna komma till rätta med den skeva könsfördelningen i bolagsstyrelser (Debattartikel). Det börjar bra, med en del argument som hämtade från denna blogg, men utmynnar i ett tre ganska harmlösa och okontroversiella förslag. För att Nyamko Sabuni av svårbegriplig anledning säger sig vara emot kvotering baserad på kön. Det hon inte inser är att hon genom sin ståndpunkt accepterar den avart av kvotering där kön går före kompetens. Exakt det som brukar vara den vanliga invändningen mot invkvotering av kvinnor från män som är rädda för att deras privilegier ska försvinna. De odlar därför myten att det inte skulle finnas tillräckligt med kvinnor som har efterfrågad kompetens. Som det ser ut idag sker en könsbaserad inkvotering av mindre kompetenta inhemska män till förmån av mer kompetenta kvinnor. Och invandrare.

Det finns i Sverige ett område där det ser värre ut med köns- och därmed maktfördelningen än i bolagsstyrelser. Det är på toppjobben inom den akademiska världen där andelen professorer av kvinnligt kön idag enbart uppgår till knappa 20%. Vad som tenderar hända inom den akademiska världen om du är kvinna och framför allt om du är en mycket kompetent kvinna har vi skrivit om tidigare (Skrota Jante , Inkvotering av män, Inför meritokrati!). Och det är tyvärr inte stöd och uppmuntran utan det omvända. Minst lika mycket som det här är en rättvisefråga handlar det om konkurrenskraft. Självklart ska inte kön avgöra din karriärmöjlighet, men i en allt mer globaliserad värld har inte Sverige som land, lika litet som ett bolag, råd att säga nej till sina talanger baserat på deras kromosomuppsättning. 

Kvinnor kan men får inte

Idag skriver två forskare och tillika herrar att Sverige tappar som forskningsnation när det gäller toppforskning (Debattartikel).  KVA* har därför tagit initiativet till en jämförande studie mellan Sverige och några länder som anses bättre på att få fram/rekrytera forskare av högsta klass. De orsaker som pekas ut till Sveriges misslyckande är att svenska universitet har för hög andel extern finansiering, att karriärsystemet för unga forskare i Sverige är oklart och att rekryteringen av akademiska ledare är svag. Nedan följer kommentarer till de tre orsakerna ur ett könsperspektiv.

Vi har i Sverige, i likhet med många andra länder, ett system med inkvotering av mediokra män till förmån för excellenta kvinnor. Till ledande positioner i hela samhället och dit räknas även forskare med tonvikt på professorer och andra akademiska ledare. Ju mer makt som läggs i universitetens egna händer, desto mer medel kommer då att gå till männen eftersom de håller varandra om ryggen medvetet eller ej. En del externa finansiärer tillämpar principen att universiteten först ska sålla ut kandidater så att de inte ska behöva bedöma så många ansökningar. Det har visat sig förödande för forskare av kvinnligt kön och ger en försmak på vad en större andel resurser direkt till universiteten skulle generera. Låt oss belysa med två exempel. Det första är alla de satsningar på Excellenscentra som varit populära de senaste tio åren. Till stor del uteslöts kvinnorna från de grupperingar universiteten nominerade, vilket kombinerat med en anmärkningsvärd bedömningsprocess, resulterade i att enbart en bråkdel av enorma resurser kom forskare av kvinnligt kön till del (Hans excellens : om miljardsatsningarna på starka forskningsmiljöer). Det andra exemplet är Wallenberg Scholars där universitet sållar kandidater, vilket bidragit till att bland de första tre omgångarnas mottagare har blygsamma 20% varit forskare av kvinnligt kön (Wallenbergs Scholars). Att låta universiteten själva besluta mer om sina resurser skulle inte främja Sveriges selektion av toppforskare då det inte finns någon anledning att misstänka att de inte skulle vara jämnt representerade mellan könen.

Att karriärsystemet för yngre forskare är i princip obefintligt instämmer vi i, men det fungerar trots allt bättre för unga män än för unga kvinnor. Fördel ges också om du är en jasägare som är beredd att fortsätta i samma forskningsmönster som de silverryggar som nu sitter på maktpositioner. Unga män ges i större utsträckning chansen att bli tronarvingar, men de kanske också är mindre integritetshävdande än sina kvinnliga kollegor? Med andra ord frodas konformismen vilket inte är en gynnsam miljö för att få fram toppforskare. Vad som tenderar hända om du är kvinna och framför allt om du är en mycket kompetent kvinna har vi skrivit om tidigare (Skrota Jante , Inkvotering av män, Inför meritokrati!). 

Något att verkligen beakta när det gäller att vaska fram toppforskare är den artikel om hur NIH* beviljar forskningsansökningar som publicerades i Nature i veckan (Artikel).  Det som konstaterades var forskare som står för forskning med stort genomslag, dvs toppforskare, i mycket liten omfattning får anslag från världens största forskningsfinansiär inom medicinsk forskning. Det man fann var att de forskare som var med och beslutade om vilka som får forskningsanslag i stor utsträckning själva fick anslag trots att de presterat som medelmåttor. Inte helt olikt hur det ser ut hos svenska forskningsfinansiärer; om du kliar min rygg så kliar jag din och låt framför allt inte oliktänkarna få en chans. Och de som kliar tenderar att vara män som beroende på att de inte nått sina positioner beroende på kompetens utan inkvotering är mycket rädda för kompetenta kvinnor som kan avslöja deras tillkortakommanden. Självklart bidrar strukturer som denna till att det blir svårt, kanske till och med näst intill omöjligt, för forskare som står för nytänkande och håller hög klass att ta sig fram. Framför allt om de också är kvinnor.

Vi vet sedan tidigare att det är svårare för forskare av kvinnligt kön att få anslag från statliga medel vilket Christine Wennerås och Agnes Wold visade i sin för VR* graverande studie (Nepotism and Sexism in peer-review). Liknande slutsatser kom vi fram till förra året då vi tittade på hur VR beviljat anslag inom ämnesrådet medicin (Resurstilldelning). Att det inte gäller enbart medicinsk fakultet utan att manliga inkvoterade mediokra forskare har en allmänt nedlåtande attityd mot sina kvinnliga kollegor visar en färsk studie genomförd av Anna Peixoito och Anna-Karin Wyndhamn (Jämställda Fakulteter?). Så en stor stöt, kanske den största, för att få fart på Sveriges akterseglade forskningsskuta borde sättas in på att se till att det verkligen är de bästa forskarna som får bedriva forskning i vårt land. Oavsett kön och etniskt ursprung. Viktiga steg i den riktningen tas genom att avpersonifiera ansökningar, ej ha inhemska granskare samt att inte längre tillåta riktade ansökningar som maskeras med det populära ordet ”strategiska”.

*KVA = kungliga vetenskapsakademien, NIH = National Institute of Health, VR = Vetenskapsrådet