Dags för rekryteringar förenliga med svensk lag

Vi har länge hävdat att statliga tjänster, som omfattar lektorat och professurer på de flesta av vårt lands lärosäten, inte alltid tillsätts efter devisen "förtjänst och skicklighet" som lagen kräver utan att det alltför ofta är ett spel för galleriet (Akademiska tjänstetillsättningar). Likaså har vi basunerat att så länge våra makthavare inte visar respekt för lagen är det mycket svårt att få till en ändring. Vi ser därför ett litet ljus i tunneln efter det senaste årets avslöjanden av högst tvivelaktiga tjänstetillsättningar sanktionerat av politiker på såväl regional som riksnivå i båda de politiska blocken (Rekryteringar regeringskansliet). Avslöjande som kan leda till avgångskrav som i undantagsfall inte går att värja sig ifrån, om än fallen blir rätt mjuka. Det kan ju inte vara så lätt att kasta första stenen när man själv står med händerna i syltburken. Vi vill ändå tro att fler och fler makthavare hyser en viss rädsla att hamna vid skampålen och därmed ser till att sköta tjänstetillsälttningar bättre framöver.

Det är inte frågan om något annat än respektlöshet mot skattebetalarna när närstående och vänner belönas med toppjobb. För det är inte makthavarnas egna pengar att göra som de vill med utan pengar de har fått ett förtroendet att förvalta. Som en bieffekt blir toppjobben inte optimalt skötta då mer meriterande kandidater inte har en chans att få, eller ens söka dem, i öppen konkurrens. Detsamma gäller rekrytering inom akademin. Visst kan det vara så att den på förhand utsedda kandidaten för vilken en tjänst skräddarsys är en utmärkt forskare, men då borde personen rimligtvis klara av att erhålla en tjänst i konkurrens. När inte de bäst lämpade får tjänsterna drabbar den utbredda nepotismen Sveriges konkurrenskraft är det gäller såväl statsförvaltning, universitetsledning som forskning. Vi har tidigare presenterat en lösning på problemet (Vetenskapskvinnans manifest).

Inom akademin sker lagöverträdelse när det gäller tjänstetillsättningar i majoriteten av alla fall när män slussas in på tjänster de inte skulle erhålla öppen konkurrens och är därmed också en jämställdhetsfråga. För tjänsterna är ofta ett krav för att bli professor. 2024 uppgick andelen professorer som också är kvinnor enbart till 31%, vilket visserligen är en toppnotering men där den kompetens som innehas av kvinnor inte kommer till sin rätt (Mediokra män hämmar organisationer).

Traditionsenligt vill vi dagen till ära påminna om hur vi ska komma till rätt med lönegapet mellan män och kvinnor, som tyvärr är långt ifrån utraderat inom akademin (Ett anspråkslöst förslag). En löneskilnad som enbart kan förklaras av kön ska inte accepteras någonstans så vi uppmanar kvinnor i alla länder att förenas i mantrat:

"Jag kräver samma lön som en man med likvärdiga meriter!"

För kvinnor i akdemin behövs därutöver tillägget:

"Jag kräver samma tidsfördelning mellan administration, forskning och undervisning bland mina arbetsuppgfiger som en man på samma akademiska nivå!"

Jämställdheten inom akademin motverkas av pandemin

Pandemin har slagit hårt mot många områden, så också jämställdheten inom akademin. I många länder har både lärosäten och skolor varit stängda. Det senare har lett till att föräldrar till yngre barn har behövt se till att hemundervisningen fungerar och kvinnor har betydligt större utsträckning än män fått ta på sig den uppgiften. Till förmån för forskningstid. Framför allt drabbar det här mer juniora kvinnliga akademiker och framöver är ett möjligt bakslag att andelen professorer som också är kvinnor minskar istället för ökar.

Hur ser det då ut i Sverige där skolorna för de yngre barnen i princip inte har varit stängda? Vi förutser framtida problem också här. Det är fortfarande vanligt att kvinnor inom akademin undervisar och har kursledningsuppdrag i betydligt högre utsträckning än  sina manliga kollegor. Männen får istället mer forskningstid och det i sig blir en bidragande orsak till att får färre professorer som också är kvinnor. Under pandemin har ändringar i restriktioner inneburit kontinuerlig omplanering av undervisningen, vilket har både stressande och tidskrävande så att kvinnorna kunnat ägna sig än mindre åt forskning. Eftersom det är forskningsmeriter som slår högst för att bli professor riskerar det att leda också till att vi får en tillbakagång av andelen kvinnliga professorer också i Sverige. Då forskningsmeriter också är det sm premieras i löneutvecklingen drabbas kvinnorna här dubbelt (Sysslofördelning i akademin).

Nuvarande regering har i likhet med tidigare regeringar satt upp rektryteringsmål för andelen nya professorer (Uppdaterade rekryteringsmål). Problemet med dessa är att det inte är förenat med någon som helst konsekvens att inte uppfylla dessa mål. Det är tandlöst att sätta upp mål utan att samtidigt införa sanktioner när målen inte uppfylls. Det signalerar att regeringen inte är seriös i frågan. För att nå måluppfyllelse krävs ekonomiska incitament, dvs de lärosäten som inte sköter sig får lägre anslag.

Traditionsenligt vill vi dagen till ära påminna om vårt förslag att komma tillrätta med lönegapet mellan män och kvinnor (Ett anspråkslöst förslag). En löneskillnad orsakad av kön ska inte accepteras någonstans så vi uppmanar kvinnor i alla länder att förenas i mantrat:

"Jag vill ha lika stor lön som du/ni skulle ge en man med likvärdiga meriter!"

För kvinnor inom akademin behövs följande tillägg:

"Jag vill ha samma tidsfördelning mellan administration, forskning och undervisning bland mina arbetsuppgifter som en man på samma akademiska nivå!"

Fördela sysslorna lika för en mer jämställd akademin

I likhet med ett hem finns det inom akademin tidskrävande, mindre attraktiva sysslor som måste utföras. Det som gör dem mindre attraktiva är dels att de saknar meriteringsvärde och dels att de tar tid från sysslor som har meriteringsvärde (läs forskning). Det kan röra sig om  sysslor inom forskning som att vara ledamot och granska avhandlingar vid disputationer, sysslor inom undervisningen som att ha ansvar för stora kurser med studenter som är ovana vid akademiska studier och rent allmänna sysslor som att vara den som försöker lösa konflikter på arbetsplatsen. Föga förvånande visar en sammanställning att kvinnor utför en oproportionerligt stor del av dessa sysslor (Det akademiska hushållsarbetet).

Det finns två alternativa lösningar att komma tillrätta med snedfördelningen. Alternativ ett är att chefer ser till att fördela sysslorna på en institution mer rättvist och alternativ två är att dessa sysslor anses meriterande vid tjänstetillsättningar och anslagstilldelningar. Med tanke på hur länge det påståtts att pedagogiska meriter ska ges samma vikt som forskningsmeriter och hur illa det stämmer med verkligheten förespråkar vi med emfas alternativ ett. Här följer några tips till prefekter och andra som fördelar arbetet vid en institution:

- Låt inte någon få mer forskningstid och mindre undervisningstid för att personen är dålig på att undervisa och/eller inte bemödat sig att lära sig svenska när så krävs för undervisningen. Det är som att låta den som blandar den vita och den röda tvätten att slippa tvätta framöver. Det finns både pedagogiska kurser och språkkurser att tillgå och alla kan vi bli bättre pedagoger.

- Fördela kursledarskap för tunga respektive lätta kurser likvärdigt mellan den undervisande personalen på en institution. Det skiljer sig enormt att ha ansvar för en kurs med 300 studenter på termin 1 och en kurs med 10 doktorander, litet som att vara den som hela året ser till att familjeprojektet löper på mot den som årligen grillar. Kursledarskap kan inte dras över en kam och skillnaderna behöver synliggöras med hjälp av tilldelade timmar för kursadministration. 

- Överbelasta inte kvinnorna med kommitté- och arbetsgruppsuppdrag. Det finns en förkärlek till jämställda kommittéer och arbetsgrupper trots att underlaget till grupperna inte är jämställt. Visserligen är gruppen kvinnor mycket kompetent eftersom det inkvoteras mediokra män till attraktiva högre positioner (Mediokra manliga professorer), men det skulle vara som att kräva en majoritet av män bland studentrepresentanter i olika akademiska sammanhang eftersom kvinnor dominerar bland högskolestudenterna.

- Be inte enbart kvinnorna ta hand om viktiga, men icke-meriteriande uppdrag. Det är som när förskolepersonalen ber mammorna, men inte papporna att vara föräldrarepresentanter, ordna med matsäck etc. Visserligen gör de det för det ökar sannolikheten att jobbet blir gjort, men det är exakt vad vi inte ska acceptera.n

Dagen till ära vill vi påminna om vårt förslag att komma tillrätta med lönegapet (Ett anspråkslöst förslag). En löneskillnad baserad på kön ska inte accepteras någonstans så vi uppmanar kvinnor i alla länder att förenas i ett:

"Jag vill ha minst lika mycket i lön som du/ni skulle ge en manlig sökande/kollega med likvärdiga meriter!"

nästa gång frågan om vilken lön du anser du borde få ställt. Om vi är tillräckligt många som säger så kommer vi att höras! Och skam de löneförhandlande fackliga representanter som inte övar in mantrat.

Här vill vi komma med det viktiga tillägget att det borde synas i lönekuvertet när någon inte sköter sig och belönas när någon sköter sig. Den som tar semester när den ska undervisa, missar att komma till undervisningspass, godkänner studenter som är besvärliga för att bli av med dem trots att de inte uppfyller kraven för godkänt, duckar för administrativa uppdrag vid institutionen mm borde inte få något lönepåslag alls medan de som behöver täcka upp för den kollega som missköter sig borde belönas för detta. Idag är det snarare tvärtom - allt det oumbärliga arbete som kvinnor inom akademin lägger ned belönas varken med befordran/anslag eller god löneutveckling. Nog nu!

För mer läsning om hur kvinnor inom akademin i Sverige behandlas se gärna tidigare inlägg (Fördelning av resurser, Män curlas, Visstidsanställningsträsket, Ursäktsbingo och Förföljelse av kvinnnor).

Lagstiftning mot bristande jämställdhet i akademin inte alltid rätt väg att gå

Andelen professorer som också är kvinnor i Sverige är fortsatt anmärkningsvärd låg och uppgick år 2017 till 27%. En förklaring till det är att det sker en snedrekrytering där män med sämre meriter premieras över kvinnor med excellenta meriter med negativa konsekvenser för Sveriges forskningsprestationer (Inkvotering av mediokra män, Mediokra manliga professorer). Det är inte ett problem unikt för Sverige utan ett vanligt fenomen. I en ansats att råda bot på det lagstiftade Frankrike år 2015 att alla rekryteringsgrupper för akademiska tjänster ska vara jämställda inom 40-60% intervallet. Effekten av lagändringen har nu analyserats och utfallet blev att de grupper som tvingades att ta in fler kvinnor minskade rekryteringar av just kvinnor med hela 38%. En möjlig förklaring som är att en del män i dessa grupper upplevde åtgärden som riktad mot dem och ville kompensera för den (Framtvingat jämställda rekryteringsgrupper väljer män).

Vägen mot jämställdhet i akademin ligger i att meriter bedöms lika för män och för kvinnor i kombination med att kvinnor inte förbises när det gäller inbjudningar som t ex konferenstalare, mötesorganisatörer och medlemmar in välfinansierade forskningskonstellationer så att de kan få de meriter som efterfrågas.

Dagen till ära vill vi påminna om vårt förslag att komma tillrätta med lönegapet (Ett anspråkslöst förslag). En löneskillnad baserad på kön ska inte accepteras någonstans så vi uppmanar kvinnor i alla länder att förenas i ett:

"Jag vill ha minst lika mycket i lön som du/ni skulle ge en manlig sökande/kollega med likvärdiga meriter!" 

nästa gång frågan om vilken lön du anser att du borde få ställs.  Om vi är tillräckligt många som säger så kommer vi att höras! Och skam de löneförhandlande fackföreningsrepresentanter som inte övar in detta mantra.

För mer läsning om hur kvinnor inom akademin i Sverige behandlas se gärna tidigare inlägg (Fördelning av resurser, Män curlas, Visstidsanställningsträsket, Ursäktsbingo och Förföljelse av kvinnnor).

Öka kvinnors synlighet

Akademin är ojämställdhetens högborg och utan krav på att direktiv från regeringen efterlevs lär den bli samhällets sista utpost för systematiskt missgynnande av kvinnor. Vad ska vi t ex med rekryteringsmål för kvinnliga professorer när det inte får några konsekvenser att bryta mot dem frågar vi ansvarig minister och kommer samtidigt med en uppmaning till landets rektorer: Skäms!

För vore det inte på tiden att kvinnors kompetens tas på allvar och alla trakasserier som går ut på att få excellenta kvinnor att lämna akademin upphör? Problemet är att alla de som trakasserar sitter på makt. Inte för att de skulle kunna ha fått sin maktposition i konkurrens utan för att de blivit inkvoterade på grund av sitt kön (Mediokra manliga professorer).

Problemet med inkvotering bottnar i nepotism där tjänster tillsätts och medel fördelas efter godtyckliga kriterier. Nepotismen i akademin är svår att komma åt men vi har tagit fram ett manifest för hur det skulle kunna göras (Vetenskapskvinnans manifest). Av naturliga skäl  en het politisk potatis då politiska partier inte är kända för att vara de demokratiska och rättvisa organisationer de vill ge sig ut att vara. Få vill genom att driva en fråga ifrågasätta sitt eget existensberättigande på en viss position.

Tills vi kommit till rätta med de olika villkoren inom akademin,som även gäller även invandrade män, kan vi hjälpas åt med att synliggöra alla de kompetenta kvinnor som kämpar i motvind genom att följa UNESCOSs uppmaning och se till att artiklar om dem finns i Wikipedia (#WIKI4WOMEN). Låt det ryka om tangentbordet!

Dagen till ära  vill vi påminna om vårt förslag att komma tillrätta med lönegapet (Ett anspråkslöst förslag). En löneskillnad baserad på kön ska inte accepteras någonstans så vi uppmanar kvinnor i alla länder förenas i ett:

"Jag vill ha minst lika mycket i lön som du/ni skulle ge en manlig sökande/kollega med likvärdiga meriter!" 

nästa gång du blir tillfrågad vilken lön du anser att du borde få. Påpeka också att dina meriter måste bedömas enligt samma kriterier som den manlige kollegans. Om vi är tillräckligt många som säger så kommer vi att höras! Och skam de löneförhandlande fackföreningsrepresentanter som inte övar in detta mantra.

För mer läsning om hur kvinnor inom akademin i Sverige behandlas se gärna tidigare inlägg (Fördelning av resurser, Män curlas, Visstidsanställningsträsket, Ursäktsbingo och Förföljelse av kvinnnor).

Minst vart tredje manlig professor är medioker

I en analys från Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS Analys 41) som publicerades i maj i år slås det fast inkvotering av kvinnor till 50% av de politiska uppdragen inom Socialdemokraterna lett till en kompetenshöjning hos männen som blir kvar eftersom de mediokra männen sorterats bort. En huvudanledning till effekten sägs bero på att mediokra män i ledarpositioner tenderar att rekrytera andra mediokra män, dvs någon de kan spegla sig i.

Fenomenet är något vi känner igen alltför väl från akademin och vi har länge hävdat att inkvoteringen av mediokra män på bekostnad av excellenta kvinnor till de få tjänster som finns måste upphöra (Inför meritokrati, En ändring av inkvoteringen av mediokra män är nödvändig, Den akademiska inaveln). Inte heller när det gäller tilldelningen av forskningsanslag är det särskilt jämställt (Fördelning av resurser, Var är kvinnorna?, Rektorer, finansiärer och jämställdhet).

En aspekt som tas upp är att det är fel att anta att det system vi har idag är meritokratiskt och vi skulle inte kunna instämma mer. Vi har tagit fram en guide som beskriver hur de skenrekryteringar som är legio inom akademin går till (Guide till tjänstetillsättningar inom akademin). För att kunna slussa in männen görs av sakkunniga och tjänsteförslagsnämnder systematiskt en nedvärdering av kvinnors meriter och det är ingenting annat än en skandal att det får fortgå. I vårt manifest för hur akademin ska bli mer jämställd (Vetenskapskvinnans manifest) tar vi bland annat upp vikten av att alla som jobbar med tjänstetillsättningar måste ha en utbildning i att känna igen och agera (!) när kvinnor och män bedöms efter olika måttstockar för att garantera en saklig bedömning. Som det ser ut idag tillåts sakkunniga att spekulera vilt om framtida potential frikopplad från historisk prestation hos manliga kandidater, att lyfta bagatellartade meriter hos manliga kandidater till skyarna och samtidigt helt ignorera signifikanta meriter hos kvinnliga kandidater på ett sätt som troligtvis skulle göra valberedningar för såväl börsbolag som politiska partier mörkrädda.

Vad som också framkommer i analysen är att det fanns en tendens att kompetensen hos kvinnorna också går upp när kvotering införs, vilket skulle kunna tolkas som att det inte bara finns många överkvalificerade kvinnor som tidigare inte fått en chans utan att kvinnorna som grupp kanske t o m har en högre samlad kompetens än männen. En svindlande tanke.

Det finns inget belägg att anta att det som SNS analysen visar inte skulle vara giltigt också för akademin så till alla forskande kvinnor vill vi komma med följande uppmaning:

Nästa gång en manlig professor uttalar sin motvilja till kvotering för att det blir så synd om de män som måste ge upp sina positioner (läs privilegier) till mindre meriterade kvinnor, se honom i ögonen och säg: "Forskningen visar att frånvaron av den typ av kvotering du är emot har gjort att vart tredje manlig professor inte har jobbet beroende på sin kompetens och att just den gruppen lever farligt när kvotering införs. Är det kanske så att du tillhör den gruppen?"

Sluta att skuldbelägga kvinnorna för att de får lägre löner än männen

Ni har säkert hört den vanligaste förklaringen till varför kvinnor har lägre löner än män som utför jämförbara arbetsuppgifter till leda, men här kommer den igen: Orsaken är för att kvinnorna inte ber om högre löner när det är dags för löneförhandlingar. Det finns två stora problem med den här förklaringen:

1. Förklaringen är inte sann. I alla fall inte om vi väljer att förlita oss på forskningen istället för magkänslan. En stor studie som nyligen publicerats visade att kvinnor och män begär löneökning i lika stor utsträckning, men att män har 25% större chans att vara framgångsrika med sina krav (Studie om lönekrav).

2. Även om det skulle stämma att kvinnor inte har lika höga löneanspråk som män har arbetsgivaren en skyldighet att inte diskriminera i sin lönesättning.

Det finns således ingen grund för att kvinnorna skulle få skylla sig själva. Det är hög tid att vi slutar skuldbelägga offren för det strukturfel som gör att kvinnor kontinuerlig missgynnas och istället stället börjar ställa liknande krav på män och kvinnor när det gäller förväntningar på hur arbetet utförs och möjligheten att få utföra samma typ av jobb. Det skulle förvisso kunna leda till att kvinnorna får högre löner för att de utför arbetsuppgifterna mer effektivt och med större noggrannhet än sina manliga kollegor. Fast det skulle då till skillnad mot hur det ser ut idag inte vara frågan om diskriminering utan den lönemodell försvarare av lönegapet tror att vi idag har - att lönen speglar arbetsinsatsen.

Till slut vill vi upprepa vår uppmaning till alla kvinnor som ska förhandla om sin lön att framföra

"Jag vill ha minst lika mycket i lön som du/ni skulle ge en manlig sökande/kollega med likvärdiga meriter!" 

Det är också önskvärt att fackliga förhandlare lär sig detta mantra. För löneförhandlande chefer är det tyvärr ännu inte norm att tänka i de banorna.