Följ bloggen via epost

Vi är en grupp forskare som har tröttnat på att personer med kromosomkombinationen XX inte bereds samma möjligheter att forska i Sverige som de som har kombinationen XY. Vi vill med vår blogg uppmärksamma den diskriminering och nedvärdering som sker av forskare som också är kvinnor i det jämställda Sverige. Målet är att få till en ändring så att kön inte längre avgör vem som får forska i Sverige. Vi jobbar som forskare på diverse nivåer vid olika lärosäten och fakulteter samt företag på spridda platser i Norden. Alla händelser som beskrivs i denna blogg har inträffat. Om du är journalist och intresserad av mer detaljer kring någon händelse är du välkommen att kontakta oss på vetenskapskvinnan@hotmail.com.

söndag 5 februari 2012

En ändring av inkvoteringen av män är nödvändig för att stärka Sverige som forskningsnation


I fredags publicerade sju framstående forskare en artikel i DN där de kommer med flera bra förslag på hur Sverige kan stärka sin position inom medicinsk forskning (Debattartikel). Extra glädjande med artikeln är att majoriteten av dem som står bakom den är kvinnor. De förslag som läggs fram är inte på något sätt unika eller nya, men vi kan alltid hoppas att budskapet till slut når fram till våra politiker. Det som är ovanligt med artikeln är att man vågar peka på ett mycket allvarligt problem på våra lärosäten när det är frågan om makt- och högstatus positioner – att de som sitter på dem ofta inte är så lämpliga för jobbet. Och det gäller inte bara för medicinsk fakultet utan är ett allmänt problem som också gäller i resten av vårt samhälle. Vad som är än värre är att det är dessa mindre lämpliga personer som bestämmer vilka andra som ska få chansen att bedriva forskning vid våra universitet och högskolor eller t ex politik i våra partier, dvs de agerar dörrvakter för att hålla icke-önskvärda element borta.

Vilka är då dessa icke-önskvärda element? Framför allt är det frågan om yngre kvinnor. För många mediokra män finns det inget så skrämmande som en yngre kompetent kvinna. Det förekommer inte alltför sällan att de yngre kvinnorna inte bara förvägras chansen att fortsätta i sin akademiska karriär  genom att de inte ges tillsvidareanställningar utan de motarbetas också aktivt för att de inte, trots de uppsatta hindren, ska lyckas. Så rädda är männen i maktposition att få in personer som är mer kompetenta än vad de själva är att de hellre omger sig av mediokra likasinnade män än att satsa på de bästa forskarna. Eftersom forskare tävlar om ekonomiska resurser och risken att mannens egna resurser skulle minska om en mer kompetent kvinna skulle tillåtas att fortsätta med sin forskning. Alltså måste hon motarbetas och tryckas ned. En ansenlig mängd energi läggs på maktspel och mobbing istället för de egentliga arbetsuppgifterna vilket bidrar till att den manliga forskaren producerar allt mindre forskning. Rädslan att förlora sin makt överspeglar allt annat. Men vad gör väl det? Som artikelförfattarna påpekar sitter dessa personer säkert på sina positioner. En och annan kvinna står i och för sig också för detta beteende, men männen är i klar majoritet. Yngre kompetenta män kan också vara skrämmande, men de knyts i högre utsträckning till personen med makt och blir en i laget.

Vid våra universitet och högskolor är färre än 20% av professorerna kvinnor. Det borde vara genant för ett land som Sverige som i sin självbild ser sig som en internationell jämställdhetsledare. Eller vad säger Nyamko Sabuni och Jan Björklund som både representerar berört departement och ett parti som påstår sig vara för jämställdhet? Att kvinnorna varit i majoritet bland högskolestudenterna sedan sextiotalet borde tysta den högljudda skara som skanderar att den skeva könsfördelningen beror på att det finns för få kompetenta kvinnor för att fylla positionerna som lektorer* och professorer.

I dagens Sverige är det 2.1-2.3 gånger svårare för en kvinna  än en man att bli professor. Det innebär ingenting annat än att det fortfarande pågår en betydande inkvotering av män till denna befattning då det är rimligt att anta att begåvning är jämnt fördelad mellan könen. Sveriges universitet och högskolor går därmed miste om en stor andel av de bästa hjärnorna bara för att de tillhör kvinnor. Givetvis bidrar det till att Sveriges forskning halkar efter. Men kvinnorna har ju alltid varit i minoritet bland professorerna och Sverige har legat bättre till internationellt tidigare kanske du invänder. Förvisso, men Sverige har haft ett försprång när det gäller utbildning och innovation som vi klarat oss på. När resten av världen börjar komma ikapp när det gäller utbildningsnivå kan vi inte längre hålla oss konkurrenskraftiga om vi inte tar tillvara på den kompetens kvinnorna har. Det vore inte heller fel att ge alla skickliga forskare med annan nationell identitet än svensk, kvinna som man, en rättvis chans i forskningssystemet.

* Om man är någorlunda produktiv innebär en lektorstjänst idag att man kommer att befordras till professor. Kraven är inte särdeles högt ställda och stor godtycklighet råder vid bedömning av meriter. Det förekommer till exempel att den som vill befordras själv får utse vilka som ska agera som ”sakkunniga” i ärendet, vilket givetvis gör att välvilligt inställda snarare än vetenskapligt skickliga anlitas för detta uppdrag.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar