Följ bloggen via epost

Vi är en grupp forskare som har tröttnat på att personer med kromosomkombinationen XX inte bereds samma möjligheter att forska i Sverige som de som har kombinationen XY. Vi vill med vår blogg uppmärksamma den diskriminering och nedvärdering som sker av forskare som också är kvinnor i det jämställda Sverige. Målet är att få till en ändring så att kön inte längre avgör vem som får forska i Sverige. Vi jobbar som forskare på diverse nivåer vid olika lärosäten och fakulteter samt företag på spridda platser i Norden. Alla händelser som beskrivs i denna blogg har inträffat. Om du är journalist och intresserad av mer detaljer kring någon händelse är du välkommen att kontakta oss på vetenskapskvinnan@hotmail.com.

söndag 24 juli 2011

Dags att lägga fåfängan åt sidan

I sista numret av tidskriften Forskning & Medicin utgiven av Vetenskapsrådet får landets dekaner för medicinska fakulteter, som förresten samtliga är män, komma till tals om strategier för att tillgodose kompetensförsörjningen inför stundande stora pensionsavgångar (intervjuer). Det finns en hel del utlåtande som tål att nagelfaras ur jämställdhetsperspektiv.

Dekanen för UU, Göran Magnusson, menar att det är av stor vikt att framgångsrika forskningsprogram inte försvinner och dekanen för KI, Jan Andersson, går så långt som att säga att ”I många fall kan yngre före detta medarbetare till den blivande pensionären axla ansvaret.” Det man med dessa uttalande säger är att den säkraste vägen att få en forskningstjänst i Sverige är att gå i en mäktig forskares (läs mans) fotspår och glöm allt vad självständighet, nytänkande och riskbenägna samt interdisciplinära projekt heter. Det är förvisso sant att publikationer med ens gamla mentor i realitet smäller högre än alla de ovan beskrivna på pappret högt eftertraktade egenskaperna, men oftast brukar man inte basunera ut denna sanning så det kanske kan ses som ett genombrott att fakulteternas högsta representanter tillstår att det är så det ligger till.

Det man de fakto gör att är att minimera graden av öppen konkurrens till tjänster och istället skräddarsy dem till sina interna kandidater. Det kan vem som helst som känner för att gå igenom statistik för tjänstetillsättning till våra universitet och högskolor snabbt konstatera och hur tjänstetillsättningen vanligtvis går till belystes i en insiktsfull artikel för ett par år sedan (debattartikel). Tyvärr har läget inte förbättrats sedan artikeln publicerades. Tvärtom. Med frihetsutredningen får lärosätena ännu större möjlighet att utöva nepotism i sin tjänstetillsättning och naturligtvis kommer man att dra nytta av läget. Det ger ju trots allt ett ypperligt tillfälle att kvotera in mediokra män istället för att rekrytera excellenta kvinnor för att upprätthålla den snedbalans som råder för de högre tjänsterna på våra lärosäten.

I majoriteten av fallen är de utvalda tronarvingarna yngre män. Kanske för att män tidigare än kvinnorna inser att det är vägen fram, att de får tipset av sina mentorer, att män är mer benägna än kvinnor att inte följa sina egna idéer utan ser forskningen mer som en karriär än ett kall eller helt enkelt för att män väljer män. Hur som helst har alla de, kvinnor som män, som inte har beskydd under en silverrygg (den interna benämningen på landets mäktiga äldre professorer av manligt kön) mycket liten chans till en karriär inom forskningen. Studenter som planerar att doktorera får t o m tipset att välja en silverrygg till handledare för att ha en chans att vara kvar. Så mycket för att vårt land är en meritokrati! Det är kontakter som gäller och det är i slutändan förkastligt för Sveriges konkurrenskraft. Det lärosäte som först inser det kommer snabbt att klättra i rankningslistorna och komma i nivå med länder som USA och Storbritannien där meriter i stor utsträckning styr rekryteringar. Det som händer när man har ett samhälle styrt av vänskapskorruption är att det blir svårt för kvinnor att nå höga positioner, invandrare att få relevanta jobb och ungdomar att ens komma in på arbetsmarknaden. Känns det igen?

Det dekanerna ger uttryck för är en fåfänga att den forskning som genomförs av vår åldrande, manliga professorskår är så fantastisk att den måste fortsätta. Inte så svårt att förstå eftersom de själva är representanter för denna kategori, men ett uppvaknande vore på sin plats. Det är ytterst få forskare som är av en kaliber som motiverar att de fortsätter i all oändlighet och de flesta når sin produktivitetstopp långt innan pensionsåldern uppnås. Mycket av den forskning som bedrivs är navelskådande och har aldrig fått någon större uppmärksamhet. Inget ont i det för diversitet behövs och man vet aldrig vilken kunskap som ska behövas i framtiden, men att stänga ute yngre forskare för att hålla de äldre om ryggen är inte en lyckad strategi att tillvarata kompetens. De äldre har haft sin forskarkarriär och det är dags för dem att lämna plats till alla de yngre, ofta är mycket kompetenta kvinnor, som under osäkra anställningsformer får möjlighet att utföra litet forskning mot administrativa och undervisningsuppdrag. Om de istället ges möjlighet att forska skulle forskningen på en välbehövlig injektion av nya inriktningar istället för bedrivas för att tillfredställa fåfängan hos äldre män.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar