Följ bloggen via epost

Vi är en grupp forskare som har tröttnat på att personer med kromosomkombinationen XX inte bereds samma möjligheter att forska i Sverige som de som har kombinationen XY. Vi vill med vår blogg uppmärksamma den diskriminering och nedvärdering som sker av forskare som också är kvinnor i det jämställda Sverige. Målet är att få till en ändring så att kön inte längre avgör vem som får forska i Sverige. Vi jobbar som forskare på diverse nivåer vid olika lärosäten och fakulteter samt företag på spridda platser i Norden. Alla händelser som beskrivs i denna blogg har inträffat. Om du är journalist och intresserad av mer detaljer kring någon händelse är du välkommen att kontakta oss på vetenskapskvinnan@hotmail.com.

måndag 2 juli 2012

De föga granskade skandalerna orsakade av manliga forskningsledare


En av dagens stora ”nyheter” är att politiker som också är kvinnor får en tuffare behandling av media än politiker som också är män (Artikel DN och Artikel Ekot). Det är långtifrån ett okänt fenomen och kan väl knappast ha undgått någon, men det är naturligtvis bekvämare att blunda än att försöka göra någonting åt det.


Vem minns inte attackerna på Mona Sahlin 1995 när hon använt sitt tjänstekreditkort för privata utgifter som hon senare betalt tillbaka? Mediedrevet ledde till att Mona Sahlin fick avgå från sin ministerpost och tillsvidare avstå ifrån att kandidera till partiledarposten. En av de ljudligaste kritikerna var nyligen framlidne Per Unckel. När det senare visade sig att han använt sitt tjänstekreditkort för privat bruk och inte betalt tillbaka lyste påföljden med sin frånvaro.

Vem minns inte Fredrik Reinfeldts första och inte så lyckade regeringsbildningsförsök 2006? En efter en avslöjades de nya ministrarna med att inte ha betalt sin TV-licens. Maria Borelius fick avgå. Cecilia Stegö-Chilò fick avgå. Tobias Billström är fortfarande minister.

Nu är det inte bara politiker som också är kvinnor som får en hårdare granskning av media än sina manliga kollegor. Det gäller kvinnor på maktpositioner generellt. Bakomliggande orsaker kan tänkas vara ett behov att skydda sina revir för de flesta mediemoguler samt journalister med framträdande positioner är föga förvånande män. Genom att fokusera på ”konkurrenternas” misslyckanden lyfter man fokus från sina egna tillkortakommanden. Avundsjuka och missunnsamhet är också tänkbara anledningar – ”hon” ska inte tro att hon är något och måste till varje pris tryckas ned. Fast oftast finns det nog ingen utarbetad strategi utan det är frågan om icke-reflekterande och därmed oprofessionell journalism.

Det är heller inte bara media som står för den hårdare bedömningen. Hos gemene man som kvinna är förväntningarna på kvinnor i ledande ställning högre än den på männen i motsvarande position. Det är med andra ord inbyggt i vår samhälleliga struktur och då tillhör Sverige ett av de länder som är bäst i världen på jämställdhet!

Män i ledande forskningspositioner kommer undan med det mesta. Här kommer två exempel:

Den yngre kvinnan var som är brukligt doktorand hos den betydligt äldre professorn av manligt kön. Vanligtvis var hon foglig och brukade göra som han sa, men den här gången sade hon ifrån vilket fick till följd att han kallade henne för ”djävla fitta”. Många skulle låtit det hela bero och sjunkit ihop, men kvinnan ansåg att det inte var en värdig behandling och tog upp frågan med prefekten* för institutionen som också var en man. Han tyckte att ”det väl inte var så farligt” och påföljd uteblev. Kvinnan stod på sig och tog upp frågan med personalavdelningen på det stora universitetet. Påföljd uteblev. När kvinnan efter sin disputation** sökte en ny tjänst hörde professorn av sig till den tilltänkta nya arbetsgivaren och svartmålade kvinnan.  Hon fick inte jobbet. Hon tog på upp ärendet med sitt fackförbund.  Hjälp uteblev.  Hon kände sig tvungen att lämna forskarkarriären då samma sak med största sannolikhet skulle upprepas om hon sökte en ny tjänst som forskare. Hon gör sitt bästa för att professorn inte ska få veta vart hon arbetar idag. Professorn är fortfarande verksam som forskare. Prefekten som inte agerade likaså.

Det behövdes ny personal för att hantera institutionens datorskötsel och stöd. Professorn av manligt kön föreslog att några av hans manliga kompisar skulle ta över. Det påpekades av två kvinnor att det var frågan om så pass stora belopp att en regelrätt upphandling borde ske. Svaret att undgå upphandling blev att ärendet var akut och det skulle ta för lång tid. Kompisarna anställdes och skötte sitt jobb till full belåtenhet. Tills den dag servern kraschade. Då visade det sig att det inte fanns någon backup fast det skulle finnas två. Man hade klickat i rutan för att backup skulle ske, men låtit bli att kontrollera att så verkligen skedde.  Något som alla som känner till något om datorer vet att man måste göra. Eftersom alla uppmanats att arbeta mot den säkra servern gick åratals av forskningsdata förlorade då det inte gick att återskapa de dokument som förstörts. Förtvivlade forskare grät floder. Att kompisarna skulle få sparken och ett skadeståndskrav sågs som en självklarhet av de flesta, men det visade sig att så inte kunde ske för professorn hade slarvat med kontraktsskrivningen. En påföljd för professorn vore kanske då på sin plats. Nja snarare en belöning väntade för han blev utsedd till prefekt. De protesterande kvinnorna har fått lämna institutionen.

Är det inte dags att vi gör oss av med de inkompetenta männen och släpper fram de kompetenta kvinnorna? Och att forskningsledarna utsätts för mer granskning?

Anledningen till att välkända fenomenet nu uppmärksammas är kanske just att avhandlingen under utarbetande skrivits av just en man - så tack Tobias Bromander för att du tar upp ämnet. Det leder förhoppningsvis till självrannsakan hos en och annan journalist och personalavdelning.

*prefekt är chef för en institution
**disputation är när en doktorand offentligt försvarar sin avhandling

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar