Följ bloggen via epost

Vi är en grupp forskare som har tröttnat på att personer med kromosomkombinationen XX inte bereds samma möjligheter att forska i Sverige som de som har kombinationen XY. Vi vill med vår blogg uppmärksamma den diskriminering och nedvärdering som sker av forskare som också är kvinnor i det jämställda Sverige. Målet är att få till en ändring så att kön inte längre avgör vem som får forska i Sverige. Vi jobbar som forskare på diverse nivåer vid olika lärosäten och fakulteter samt företag på spridda platser i Norden. Alla händelser som beskrivs i denna blogg har inträffat. Om du är journalist och intresserad av mer detaljer kring någon händelse är du välkommen att kontakta oss på vetenskapskvinnan@hotmail.com.

onsdag 8 augusti 2012

Ett stopp på inkvoteringen av mediokra män är lika viktigt som en blocköverskridande forskningsstrategi för att stärka Sveriges position som forskningsnation

I en debattartikel i DN i dag uppmanar KIs rektor Harriet Wallberg-Henriksson Sveriges politiker om att enas om en blocköverskridande forskningsstrategi (Artikel DN). Det är något politikerna verkligen borde ta till sig för långsiktighet är viktigt för att stora genombrott ska möjliggöras. Dagens kortsiktiga finansieringssystem gynnar säkra projekt snarare än nytänkande. Risktagande, som är en nödvändig ingrediens för banbrytande framsteg, är i princip uteslutet med de statliga anslag som finns att tillgå för individuella forskare. Det har lett till en forskningskultur där innovativa projekt inte får en chans och man trampar på i gamla fotspår. Då gärna de som äldre professorer av manligt kön, också kända som silverryggar, trampat upp. Eftersom silverryggarna innehar maktpositioner i de organ som beslutar om resurstilldelning på såväl lokal som nationell nivå kan de också se till att forskning som bygger på deras egen gynnas. Det är en skamfläck för Sverige att anslagsansökningar inte bedöms av internationella experter utan inhemska forskare som i många fall inte ens har kompetensen att bedöma. Tyvärr agerar de som målvakter för innovativa projekt som passerar över deras huvuden. Det finns också en rädsla att släppa in dem som kanske har bättre idéer än de man själv hade för trettio år sedan. Speciellt om de kommer från forskare av kvinnligt kön. Eftersom en inkvotering av män har skett och fortfarande sker till de högre tjänsterna inom forskningen i Sverige betyder det att vi har en stor kår av manliga mediokra forskare med professorstitel. Rädslan för  kvinnor och invandrare som är mer excellenta än denna kårs snitt är stor.

På europeisk nivå är man allvarligt oroad för att man går miste om den potential kvinnor har inom forskningen. The League of European Research Universities har därför nyligen utkommit med rekommendationer om hur universiteten bör agera för att inte dräneras på den kompetens kvinnorna besitter och inte fyllas av mediokra män utan originella idéer för forskning (Rekommendationer LERU).

När det gäller nepotismaspekten är Danmark inte någon förebild utan vi bör istället blicka mot Finland. Där gjorde man för ett tiotal år sedan om sitt statliga finansieringssystem för forskning då det uppdagats att vänskapskorruptionen var utbredd. Numera bedöms alla ansökningar i Finland av internationella experter. Tillsammans med stora satsningar på forskning har detta gjort att Finland seglat upp som en stjärna på forskningshimlen. Ett studiebesök rekommenderas för våra politiker.

För att stärka Sveriges forskning krävs åtgärder inom flera områden. En blocköverskridande överenskommelse är ett viktigt steg på vägen, men det får inte sluta där. Vi måste också komma bort från utsorteringen av kvinnor för att återerövra vår position som ledande forskningsnation.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar