Följ bloggen via epost

Vi är en grupp forskare som har tröttnat på att personer med kromosomkombinationen XX inte bereds samma möjligheter att forska i Sverige som de som har kombinationen XY. Vi vill med vår blogg uppmärksamma den diskriminering och nedvärdering som sker av forskare som också är kvinnor i det jämställda Sverige. Målet är att få till en ändring så att kön inte längre avgör vem som får forska i Sverige. Vi jobbar som forskare på diverse nivåer vid olika lärosäten och fakulteter samt företag på spridda platser i Norden. Alla händelser som beskrivs i denna blogg har inträffat. Om du är journalist och intresserad av mer detaljer kring någon händelse är du välkommen att kontakta oss på vetenskapskvinnan@hotmail.com.

onsdag 29 januari 2014

Autonomi = grogrund för vänskapskorruption

Idag skriver fyra forskare att universiteten förlorat på autonomireformen som nu har tre år på nacken (Debattartikel DN). På enbart tre år visar forskning tydligt att demokratin på universitet och högskolor urholkats till förmån för ledningar som inte drar sig för att avskeda personer som är av avvikande åsikt. En fråga som berörs är effekten den ökade autonomin har på rekrytering, både när det gäller den vetenskapliga kvaliteten hos de forskare som rekryteras samt vilka personer som lockas till en organisation där prestige går före kunskap. De senare är inte de personer som har bäst förutsättningar att stå för stora forskningsgenombrott. Eller ens små. Forskningen tar ju tid från betydligt viktigare aktiviteter som att förhandla till sig egna förmåner och nära ett brett nätverk.

Att godtycket och ryggkliandet skulle öka om transparensen i rektryteringen skulle minska varnades det för redan för sex år sedan av Ylva Lööf och hennes artikel belyser att det var långt ifrån en öppen och rättvis rekryteringsprocess innan autonomireformen genomfördes (Debattartikel DN). Nu är det än mer frågan om vem som känner vem som avgör vilka som får forska i Sverige. Det får två för forskningen ödesdigra konsekvenser. För det första innebär det att mobiliteten minskar eftersom din chans att få en tjänst ökar ju bättre kontakter du har på ett lärosäte.* För det andra sorteras kvinnor bort eftersom det kan väljas relativt fritt bland de kandidater som söker en tjänst och män som bekant väljer män.

Att de kvinnor som trots alla hinder befinner sig i den högre akademiska världen hindras av universitetens ökade autonomi har vi skrivit om tidigare (Kvinnor kan men får inte). Likaså hur förödande brist på rörlighet är för forskningen (Dags att lägga fåfängan åt sidan).



*Det vanligaste sättet att få en statlig forskartjänst som lektor eller professor är att den egna institutionen skapar en. Anställningsprofilen skräddarsys för kandidaten i fråga och den utdragna process som följer är ett skådespel med given utgång.

1 kommentar:

  1. Kloka ord!
    På mitt lärosäte (eller rättare sagt det där jag har min anställning), så har autonomireformen resulterat i att vi iofs får välja våra dekaner kollegialt, men att dessa i princip ges all makt över den utbildning och forskning som underställs deras områden.

    Det kritiska förhållningssätt man som forskare lever på, göre sig icke besvär. Diskussionen kvävs i sin linda, och till och med bestraffas i lönesättning och i uppdrag. Reformen har legitimerat (ämnes-)nepotism på bekostnad av det kollegialt förankrade styret av verksamheten.

    Sedan kan man alltid diskutera var denna kultur uppstod. På lärosätena, eller i de organisationer som driver på i kraven på att konkurrensutsätta varje del av vår verksamhet.

    SvaraRadera