Idag tillkännager företrädare för Knut och Alice Wallenbergs stiftelse att de kommer att öka sina redan stora satsningar på forskning med ytterligare 1.7 miljarder under de kommande tio åren (Debattartikel DN). Det är givetvis ett mycket välkommet besked, men lika viktigt som att det satsas är hur det satsas. Ovanstående stiftelse uppmuntrar vänskapskorruption och strukturer där kvinnor och icke-svenskfödda män med excellenta meriter hålls borta från satsningarna genom att överlåta på universiteten att själva sålla ut vilka av deras forskare som ens får ansöka om medel. Det är inte rätta vägen att stärka Sveriges konkurrenskraft i den ökande globala konkurrensen (Kvinnor kan men får inte, Inkvotering av män).
För att styra satsningar till de verkliga toppforskare som idag aktivt utesluts från såväl tjänster och anslag skulle Knut Alice Wallenbergs stiftelse kunna bli en maktfaktor genom att ställa krav på lärosätenas jämställdhetsarbete. De lärosäten som inte kan uppvisa förbättringar inom en rad områden där kvinnor idag är underrepresenterade som andelen professorer, andelen i beslutande organ och andelen inbjudna talare på konferenser utesluts från att söka medel från stiftelsen i likhet med det system som införts i Storbritannien och gett jämställdhetsarbetet en ordentligt skjuts i rätt riktning (Athena SWAN). Inte förrän universiteten, och för all del också andra organisationer, riskerar att förlora mycket pengar kommer vi att få se en ändring av den systematiska diskriminering av kvinnor som sker idag. Eller är det för mycket begärt av en stiftelse vars styrelse består av åtta äldre vita män och det kvinnliga alibit i form av en yngre kvinna (Styrelsen)?
Det gör naturligtvis ingenting om Vetenskapsrådet går i bräschen och ställer krav på förbättrad jämställdhet när de fördelar sina pengar. I dagsläget är denna statliga myndighet tyvärr inte någon föregångare i jämställdhetsarbetet (Jämställdhetsobservationer).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar