Vid tillsättning av attraktiva tjänster som lektorat och professurer läggs fortfarande mer vikt vid vetenskapliga meriter än vid pedagogiska även om det på pappret inte ska vara så. Så den meritering kvinnorna slitit för värderas inte lika högt som den männen skaffat sig genom att följa den krattade vägen.
Tyvärr finns det hos många arbetsgivare en rädsla för tillsvidareanställningar. För fel individer vill säga (läs kvinnor, ju mer självständiga och kompetenta desto mer fel). Att en manlig chef gör sitt yttersta för att kvinnan inte ska lyckas är tyvärr ingen ovanlighet. Vanligt beteende är vägran att skriva under anslagsansökningar, förbud att anta doktorander eller anställa personal trots att anslag för ändamålet finns samt att trakassera genom att med jämna mellanrum komma in på arbetsrummet med frågan "Hur länge ska du vara kvar?"
Ur psykosocial arbetsmiljösynpunkt är det tungt att hela tiden höra att det värsta som kan hända arbetsgivaren vore om just du blev inlasad och självklart blir prestationen inte på topp när krokben efter krokben läggs framför kvinnorna. Alla jobbar bättre om de ses som en tillgång istället för en belastning! Därför är det så viktigt att våra forskningsfinansiärer ställer krav som innebär att ingen från ett lärosäte för söka anslag om inget resultatgenererande jämställdhetsarbete sker för att komma till rätta med dagens problematik (Investeringskrav). En finess med den här modellen är att den är lika tillämpar inom andra sektorer som är beroende av statlig finansiering som kulturella institutioner.
Att ta bort högskolevärldens missbruk av visstidsanställningar samt godtycklighet vid tjänstetillsättningar är av stor vikt för att förbättra mycket välmeriterade och kompetenta kvinnors chanser att forska i vårt land.
Till alla er som söker efter orsaker till att det blir färre kvinnor ju längre upp i hierarkierna det letas - titta på hur tjänstetillsättningen går till och ni har en stor del av förklaringen där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar