Följ bloggen via epost

Vi är en grupp forskare som har tröttnat på att personer med kromosomkombinationen XX inte bereds samma möjligheter att forska i Sverige som de som har kombinationen XY. Vi vill med vår blogg uppmärksamma den diskriminering och nedvärdering som sker av forskare som också är kvinnor i det jämställda Sverige. Målet är att få till en ändring så att kön inte längre avgör vem som får forska i Sverige. Vi jobbar som forskare på diverse nivåer vid olika lärosäten och fakulteter samt företag på spridda platser i Norden. Alla händelser som beskrivs i denna blogg har inträffat. Om du är journalist och intresserad av mer detaljer kring någon händelse är du välkommen att kontakta oss på vetenskapskvinnan@hotmail.com.

onsdag 18 juni 2014

Visstidsanställningsträsket

Idag skriver TCOs chefsjurist Samuel Engblom att EU-kommissionen vill se att Sverige vidtar åtgärder mot det missbruk av visstidsanställningar som sker i landet (Debattartikel DN). Eftersom ärendet bollats mellan TCO, EU-kommissionen och regeringen under flera år är det hög tid att något görs mot det gissel som inom akademin framför allt drabbar kvinnor. Ofta de kvinnor som genom sina omfattande undervisningsinsatser ser till att utbildningen vid våra universitet och högskolor fungerar. För oavsett vilket av våra stora lärosäten vi vänder oss till finns samma mönster nämligen att män efter avslutad doktorandtid och postdoktorsvistelse slussas in på forskningstunga tjänster som på icke-konkurrensutsatta grunder övergår till tillsvidareanställningar medan de kvinnor med liknande bakgrund och meriter efter några år hittas på undervisningstunga tjänster med osäkra villkor. Här läggs grunden till en kapplöpning som kvinnorna nästan uteslutande är dömda att förlora. Medan männen kan ägna sig åt forskning ska kvinnorna inte bara undervisa utan också söka tjänster. Att det som Samuel Engbloms belyser leder till koncentrationssvårigheter, oro, nervositet och lägre självskattad hälsa är knappast en överraskning. Men eländet är tyvärr inte slut där.

Vid tillsättning av attraktiva tjänster som lektorat och professurer läggs fortfarande mer vikt vid vetenskapliga meriter än vid pedagogiska även om det på pappret inte ska vara så. Så den meritering kvinnorna slitit för värderas inte lika högt som den männen skaffat sig genom att följa den krattade vägen.


Tyvärr finns det hos många arbetsgivare en rädsla för tillsvidareanställningar. För fel individer vill säga (läs kvinnor, ju mer självständiga och kompetenta desto mer fel). Att en manlig chef gör sitt yttersta för att kvinnan inte ska lyckas är tyvärr ingen ovanlighet. Vanligt beteende är vägran att skriva under anslagsansökningar, förbud att anta doktorander eller anställa personal trots att anslag för ändamålet finns samt att trakassera genom att med jämna mellanrum komma in på arbetsrummet med frågan "Hur länge ska du vara kvar?"


Ur psykosocial arbetsmiljösynpunkt är det tungt att hela tiden höra att det värsta som kan hända arbetsgivaren vore om just du blev inlasad och självklart blir prestationen inte på topp när krokben efter krokben läggs framför kvinnorna. Alla jobbar bättre om de ses som en tillgång istället för en belastning! Därför är det så viktigt att våra forskningsfinansiärer ställer krav som innebär att ingen från ett lärosäte för söka anslag om inget resultatgenererande jämställdhetsarbete sker för att komma till rätta med dagens problematik (Investeringskrav). En finess med den här modellen är att den är lika tillämpar inom andra sektorer som är beroende av statlig finansiering som kulturella institutioner.


Att ta bort högskolevärldens missbruk av visstidsanställningar samt godtycklighet vid tjänstetillsättningar är av stor vikt för att förbättra mycket välmeriterade och kompetenta kvinnors chanser att forska i vårt land. 


Till alla er som söker efter orsaker till att det blir färre kvinnor ju längre upp i hierarkierna det letas - titta på hur tjänstetillsättningen går till och ni har en stor del av förklaringen där.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar